Nu är det vinter och pulkan den slinter inte

I parken, helt nära här som jag bor, finns en perfekt backe för pulkaåkning. Varken för brant eller för mesig. Trygg dessutom: ingen bilväg på flera hundra meters avstånd, så det finns ingen risk för att bli påkörd mitt i åket.

För en stund sedan var jag ute med hunden. Perfekt väder för pulkaåkning, tänkte jag när jag gick genom parken. Minus tre grader, bra glid, torr snö. Som sagt, perfekt. Det måste ju vara trängsel i backen, tänkte jag.

Nähä.

Inte en kotte i backen. Ingen på den fina, upplysta skridskobanan strax intill heller. Var är alla?

Jag inser hur gammal det får mig att låta när jag säger det, men om jag hade bott så här nära en så här brant backe då jag var barn så hade jag slitit ut minst två Stigakälkar vid det här laget, särskilt en vinter som den här. Jag bodde mer eller mindre i pulkabacken efter skolan om vintrarna då jag var i min yngre sons ålder.

Av detta kan sluter ni er säkert till att inte heller mina barn är några värst entusiastiska pulkaåkare. Det är de inte, och jag skyller delvis på mig själv som inte har uppmuntrat dem till det mer, eller till och med tvingat dem ut i backen lite oftare.

Fast delvis handlar det ju om att vi inte ens har haft värst många vintrar med ett snöläge som lämpar sig för pulkaåkande sedan min yngre son föddes för snart tio år sedan.

Kanske det håller på att växa upp en hel generation som inte känner till pulkaåkningens tjusning, på grund av omständigheterna.

Kanske det inte är någon ny generation på kommande alls. Eller åtminstone så är det väldigt tunt i leden. Kanske.

2009, då min yngre son föddes, då hade nativiteten precis börjat rasa i Finland. Det här var två år efter att Iphone lanserades. Det kan finnas en korrelation här, det kan vara ett sammanträffande. En expert på Befolkningsförbundet som jag talade med ville åtminstone inte utesluta korrelationen.

Vi skaffar inte barn längre. ”Vaddå vi, snacka för dig själv du bara”, säger minst två av mina gravida bekanta nu.

Okej då, vi skaffar inte lika många barn numera. Det har inte fötts så här få barn i Finland sedan de stora hungeråren på 1860-talet. Och då var Finlands befolkning bara omkring två miljoner.

2010 föddes det 1,87 barn per kvinna i Finland. 2017 var siffran nere i 1,49.

Och de som de facto skaffar barn då? Som vi gjorde 2009, för andra och sista gången? Leder de sina småttingar ut i friska luften och visar med eget exempel hur härligt det är med fartvinden som får ögonen att tåras när de tjoande kastar sig ned för pulkabranten?

Eller sitter de inomhus och uppdaterar sin blogg med snusförnuftiga observationer om samhällets förfall och om hur allting var bättre när mamma och pappa var små?

Samtidigt som avkomman spelar var sitt konsolspel i var sin vrå?

(Till min hustrus försvar må sägas att hon är faktiskt i simhallen med våra grabbar medan jag sitter ensam hemma och knattrar. Så åtminstone gör en av oss någonting åt saken.)

Men, ähm, samhällets förfall alltså. Ja, det är ju liksom inte nödvändigtvis så att man vill föda fler barn till ett samhälle som [någonting om inbesparingar, miljöns tillstånd och människornas hårda attityder].

Nä men på allvar alltså! Enda orsaken till att skolorna och dagisarna inte är i samma tillstånd av fritt fall som åldringsvården är att lobbarna inte ännu har lyckats rubba lagen som säger att skolväsendet inte får vara vinstdrivande.

Men det är bara en fråga om tid, sanna mina ord!

(När använde man frasen ”sanna mina ord” i en casual konservation senast? När Emil i Lönnebergas pappa var liten?)

Jag skyller på rockmusiken. Elvis, allt är ditt fel.

I väntan på trovärdiga argument från en silvervattensförespråkande vaccinskeptiker

Jag fick för cirka en månad sedan ett långt och påstridigt mejl från en silvervattenförespråkare, vi kan kalla henne Katarina, som var arg på mig för sådant som jag hade sagt om hälsoriskerna med kolloidalt silver då jag gästade Efter nio-studion på TV.

Samma människa ville också utmana mina ståndpunkter gällande vacciner, baserat på sådant som jag hade sagt i Kvanthopp på radion.

Jag svarade aldrig på Katarinas första mejl för jag hade i ärlighetens namn lite bråttom då, strax före jul, men i morse fick jag ett mejl till, ännu ilsknare den här gången, där personen i fråga undrade varför jag inte vågar möta henne i öppen diskussion.

Så här svarade jag henne då:

Hej Katarina,

Jag ser att du har anammat ett skeptiskt och kritiskt tankesätt. Det är bra! Härnäst önskar jag att du tillämpar den sortens tänkande även på [silvervattenföretagaren] Anders Sultans och [vaccinskeptikern] Linda Karlströms påståenden.

Det är nämligen så som det fungerar inom vetenskapen. Kritiskt och skeptiskt tänkande ska inte tillämpas endast på det som man på ett emotionellt plan förhåller sig negativt till, utan även på de frågor som man räknar till sina hjärtesaker.

Ifrågasätt allting! Och börja med de mest uppenbara svagheterna: vilka är silverförespråkarnas och vaccinmotståndarnas motiv bakom deras strävan att folk ska köpa deras argument? Är det en sann omtanke om nästan? Eller kan det finnas själviska drivkrafter bakom, som bottnar i penning- och maktbegär?

Jag skulle gärna diskutera både kolloidalt silver och vacciner med dig. Men du verkar tyvärr mer som en som vill predika än en som vill diskutera. Du verkar som en som har bestämt sig, så att säga, och med sådana blir diskussionen sällan värst fruktbar, då deras enda syfte ofta är att omvända diskussionspartnern, inte att lära sig något nytt och kanske berika eller rentav justera sina egna synpunkter.

Det här är typiskt särskilt för dem som har en djup religiös tro, men liknande kännetecken går ofta att identifiera beträffande tron på mer världsliga fenomen.

Jag medger att jag kan låta lika kategorisk ibland. Som då jag säger att silver, för invärtes bruk, är ett toxiskt ämne utan någon som helst funktion i den mänskliga ämnesomsättningen. För det är det, bevisligen.

Jag kan också verka kategorisk då jag hävdar att vacciner fungerar, på det hela taget, trots att de inte är perfekta. För det gör de, bevisligen.

Jag kunde naturligtvis servera dig tonvis med länkar till oberoende, referentgranskade artiklar, metastudier som sträcker sig över flera årtionden, och hårda vetenskapliga argument för att det är så som jag säger, men jag frågar mig själv att vilken är poängen med det? Är du verkligen öppen för den sortens argument? Vill du verkligen diskutera eller bara banka mig i huvudet med silver-evangeliet (och antivaccins-spikklubban), så att säga?

Eller är det här bara ett enda, massivt slöseri med min tid? Jag känner inte till din livssituation, men själv har jag tämligen ont om tid just nu.

Jag är hur som helst beredd att ändra ståndpunkt både i silver- och vaccinfrågan, men då behöver också jag tonvis med länkar till oberoende, referentgranskade artiklar (inte föreläsningar från Youtube-universitetet), metastudier som sträcker sig över flera årtionden, och hårda vetenskapliga argument.

Du är välkommen att förse mig med sådana, men eftersom jag redan från tidigare är hyfsat väl påläst när det gäller både silverlobbyns och vaccinkritikernas argument, så hoppas jag att du har någonting nytt att komma med. Om vi ska få en fruktbar diskussion till stånd.

I väntan på att så sker önskar jag dig en god fortsättning på det nya året!

Mvh,

Marcus Rosenlund

Ryska troll i rymden: ”Vi ska kolla om Neil Armstrong verkligen gick på månen!”

I internetsammanhang är ju troll sådana där bråkmakare som lägger sig i diskussioner i avsikt att provocera och hetsa upp stämningen. Ryssarna har specialiserat sig på den här sortens påverkande, särskilt inför viktiga val i väst.

Nå, nu har chefen för ryska rymdstyrelsen, Dimitri Rogozin, gått och sagt på Twitter att Ryssland har som målsättning att flyga till månen och kontrollera om amerikanerna har varit där på riktigt eller inte.

Och omedelbart fick ju alla månlandningsförnekare vatten på kvarn.

Alltså kom igen nu, Rogozin: då det begav sig, då Apollo 11 flög till månen för nästan 50 år sedan, då följde ni, alltså dåvarande Sovjetunionen med det hela från början till slut. Ni spårade Neil Armstrongs och hans besättnings färd till månen med allt ni hade, millimeter för millimeter.

För det hade ju varit en otrolig propagandaseger för er om något hade gått fel för dem, eller ännu bättre, om de hade fuskat och ni hade kunnat sätta dit dem för det. Men de fuskade inte, och ni vet det, kanske bättre än någon annan. De åkte hela vägen fram, de landade och de kom tillbaka. Ni gratulerade dem i ett telegram efteråt.

Så vad är poängen med ett sånt där uttalande, ”vi ska kolla om det stämmer”, om inte för att ni är ena små rymdtroll?

zzzzUntitled

Mitt festtal: Funderingar från femtio år som självständig sommargäst i Ingå

Jag hade äran att få vara festtalare vid självständighetsfesten i Ingå. Det här är vad jag sade:


Inkommande år har det gått exakt 50 år sedan min allra första sommar i Ingå skärgård, på den lilla holmen i Barösund där vi fortfarande tillbringar sommarmånaderna.

50 somrar, det är inte så mycket jämfört med åldern på några av ekarna som växer nere vid kyrkan, men det är nästan halva Finlands självständighet.

Jag är född och uppvuxen i Grankulla, men jag brukar tänka på mig själv som en tredjedels Ingåbo. För ungefär en tredjedel av året är jag här.

Jag har flyttat sju gånger i mitt liv, jag har bott i Grankulla, Esbo, Kyrkslätt, Sjundeå, Helsingfors och nu Esbo igen. Men Ingå och Barösund är platsen som jag alltid återvänder till. Ingå är på sätt och vis navet i mitt livs hjul, kan man säga.

På sistone har jag sådär smått fattat intresse för släktforskning, och minsann om jag inte stötte på lite släktrötter i Ingå också när jag hade grävt en stund. Ett par av mina förfäder var kyrkoherdar i Ingå i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Hagerus hette de.

Nå, jag ska inte gräva ned mig i dammiga kyrkböcker nu, jag är här för att säga några ord med anledning av självständighetsdagen. Och man kan ju sällan tala om Finlands självständighet utan att på något sätt beröra kriget. Inte heller den här gången.

Min morfar Erik Larsson, frid över hans minne, stred i kriget som så många andra av sin generation. Min farfar också, för den delen.

Då det blev fred och morfar återvände från fronten så antar jag att han kände sig förtjänt av en egen liten oas av lugn och ro, efter allt krigslarm. Så mormor och han började se sig om efter en sommarstuga.

Det var långt ifrån en självklarhet på den tiden att ha en sommarstuga, Finland var fattigt, och mormor och morfar var helt vanliga löntagare de också. Mormor var lärarinna och morfar var byggmästare.

Men på något sätt lyckades de jobba och spara till sig nog med pengar för att ha råd att förverkliga sin dröm. Det gjorde de 1954, då de hittade en liten holme som var till salu här i Ingå.

På den tiden var inte holmar särskilt värdefulla, faktiskt. Om jag inte minns fel så använde gamle Svanbäck, han som sålde holmen, pengarna till att köpa en ny motor till sin båt.

Han skulle sannolikt få hela båten och lite till i dagens läge, har jag på känn.

Men inte mäter man ju de här sakerna i pengar. Inte kan man sätta ett penningvärde på skärgården, på hembygden. Den är helt ovärderlig.

Det är fortfarande inte alltid helt lätt att ta sig ut till alla skärgårdens hörn, men det är alltid värt besväret när man väl är där.

På mormors och morfars tid var det ju mycket svårare att tillbringa veckosluten på holmen. Lördagarna var inte lediga, så man kom iväg först något tag framåt eftermiddagen. Inte hade man egen båt heller, eller ens bil, så man fick ta tåget till Täkter, där tog man taxin ned till Kyrkbyn, och därifrån vidare med taxibåt ut till holmen. Det var sena kvällen innan man var framme.

Och på söndag eftermiddag, mindre än ett dygn senare, inledde man samma resa igen, fast åt andra hållet.

Till saken hörde ju att på väg till och från Ingå passerade man genom det som brukade kallas “världens längsta järnvägstunnel”. Ni vet, Porkalaparentesen. I Köklax hängde man luckor för tågens fönster och i Täkter togs de bort.

Men det kunde förstås ha varit värre. Hela Finland kunde ha varit en sådan mörk tunnel, lite som de baltiska staterna var innan de kom ut i självständighetens ljus.

Jag tror nog att morfar förstod precis vad den friheten var värd, den som han hade kämpat så hårt för att vi skulle få behålla. När han kom ut till holmen och fick sätta sig ned i sin roddbåt med ett metspö i handen och dra ett djupt andetag – då vet ni, då fick han sin belöning.

Alla mödor, alla tårar och allt blod som han spillde i kriget. Att få se sina barn leka och simma och njuta av solen på egen strand i ett eget land. Vad kan vara värdefullare än det?

Och grejen är ju att det är precis lika värdefullt idag, alla dessa år senare. Inte en sommardag går ute på holmen utan att jag tänker på hur privilegierad jag är. Hur privilegierade vi alla är, som har fått växa upp och leva här. I Ingå. I det självständiga Finland.

Det är någonting som vi aldrig får börja ta för givet. Vi måste påminna oss själva om det jämnt och ständigt. Rätten till hembygden är ingen självklarhet, krig eller inte.

I dag är det huvudsakligen andra slags hot som hänger över Finland och över Ingå, även om hotet om krig inte heller har försvunnit helt och hållet .

Jag har som sagt tillbringat femtio somrar i skärgården, och som sagt så är det inte en värst lång tid, men på den här tiden har jag sett väldiga förändringar i havet och den omgivande naturen.

Till och med jag minns en tid då algblomningar var sällsynta, och vattnen kring vår holme var klart och fullt av friskt sjögräs, blåstång och maneter.

Och dagar med +30 grader eller mer, hur ofta inträffade de i min barndom? Inte ofta, det är en sak som är säker.

Vi minns säkert alla den otroligt heta sommaren som gick. Hankelöfjärden var i slutet av juli så tjock av blågröna alger att man kunde ha odlat morötter direkt i sjön.

Jag gissar att jag inte är den enda här som anser att så kan vi ju inte ha det. Jag har själv två barn, nio och elva år gamla. Det är hjärtskärande att säga åt ett gråtande barn som lider i hettan att nej, du kan inte gå och simma.

Och det här är i värsta fall bara början. Hur ska det se ut då de är vuxna?

Och hur ska alla de som får sin utkomst från havet klara livhanken om de värsta prognoserna för uppvärmningen slår in?

Det kan hända att mycket av det som vi har vant oss vid, att kunna ta bilen och köra ut till lill-Ramsjö, och där hoppa i båten och starta snurran och köra ut till holmen – att mycket av det blir omöjligt.

Vi kanske kommer att få återgå till det som mormor och morfar gjorde på femtiotalet. Ta tåget till Ingå, där det förhoppningsvis hur som helst kommer att stanna igen förr eller senare, och därifrån med en eldriven taxibåt, eller någon annan kollektiv lösning, vidare ut till holmen.

Kanske vi inte kan komma hit så ofta som vi vill i framtiden. Kanske vi flyttar hit permanent. Vem vet?

Men en sak vet jag. Ingå kommer alltid att vara värt allt eventuellt besvär som krävs för att vi, min familj och jag, ska få vistas här. Det är också värt allt kämpande och alla uppoffringar som vi kan tänkas behöva utstå.

Till och med i ett så vackert och unikt land som Finland är Ingå i en klass helt för sig, med sin skärgård och sina skogar, sina åkrar – och sina byar och sina människor.

Ingå har den där sällsynta egenskapen att du kan älska ensamhet och lugn och ro hur mycket som helst, och få vara just så introvert som du vill, ute i havsbandet, i svampskogen eller i hängmattan…

…Och bara en kort båttur senare kan du vara mitt uppe i myllret på Ingådagen eller Barösunds sommartorg eller vem vet vad. Ingenstans kan du gå från den perfekta eremit-tillvaron till den mest über-sociala publiktillställningen så smidigt och så naturligt.

I Lappland får du visserligen vara i fred om du vill, men där måste du i värsta fall köra eller fotvandra i trehundra kilometer om du plötsligt börjar längta efter sällskap.

Här finns just den sortens Ingå som du längtar efter i just den stunden på bara ett litet stenkasts avstånd.

Med risk att låta lite väl insmickrande så vill jag avsluta med att konstatera att det egentligen bara finns två olika sorters människor i världen. De som är i Ingå, och de som vill vara det.

För min egen del vet jag hur som helst att det är sant till 100 procent.

Glad självständighetsdag på er alla – hyvää itsenäisyyspäivää!

En skolgård i Grankulla, cirka 1979: ”Jävla jude!”

I skrivande stund uppmärksammar vi det faktum att det har förflutit 80 år sedan Kristallnatten, då cirka 400 judar mördades i Hitlers Tyskland. Uppemot 30 000 arresterades eller kastades i dödsläger. Det var här som Förintelsen tog fart.

Jag har naturligtvis inga egna minnen från den här tiden, för jag föddes långt senare. Däremot så känner jag dagligen en stigande rädsla för att jag kan tvingas bevittna någonting liknande i min egen, och i mina barns tid. Så till den grad kuslig är jargongen just nu, både i Tyskland, USA och annorstädes.

Man vill gärna tänka sig att den nynazistiska cancern som sprider sig just nu skulle vara någonting nytt, att den skulle ha varit borta, legat i dvala under årtiondena efter kriget. Så är det naturligtvis inte. Den har funnits här hela tiden.

Jag minns från min egen skoltid, vi snackar lågstadiet, hur ett av skällsorden som ungarna kastade omkring sig var ”jude”. ”Kyss röven, jävla jude!”

Inte så att den som blev kallad jude på riktigt skulle ha varit det. Lika lite som de som blev kallade ”satans homo” på riktigt var homosexuella. Eller vad vet jag. Men vi talar alltså om 9-åriga glin här.

Det ansågs tydligen vara någonting särskilt förolämpande, helt enkelt.

Jag har frågat vänner och bekanta som inte gick i skolan i Grankulla om ”jude” användes som skällsord där de bodde. Jag minns inte att någon skulle ha svarat jakande. Såvitt jag vet så tycks det ha varit ett ganska Grankulla-specifikt fenomen. Men jag vet inte. Rätta mig om jag har fel.

Jag har ofta undrat vad det berodde på. Fanns det familjer där farfar hade en bakgrund i Waffen-SS som man inte skyltade öppet med, men som utmynnade i ”berättelser” då släkten samlades och farfar hade tagit en konjak eller två.

Jag anklagar ingen, men någonstans måste det här ju ha kommit från. Små barnaöron snappar upp den här sortens grejer väldigt effektivt från vuxna förebilder. Det är ju inte som att de skulle komma på dem själva. Eller är det?

En annan sak som jag minns från barndomens Grankulla var att någon hade målat ett stort, blått hakkors på en klippvägg intill Bredavägen, strax före korsningen med Brandkårsvägen. Hakkorset fick vara kvar där i flera år, ingen tycktes ha någon brådska med att skrubba bort det.

Lärarna kan man hur som helst inte beskylla för att de här prepubertala nassedumheterna grodde bland kläpparna på skolgården. Det här var under det sena sjuttiotalet, det var Kekkonen, finlandisering, Agit Prop, allt det här som gällde då.

Vi hade väldigt många unga, vänsterut lutande idealistiska världsförbättrare bland lärarkåren. Det sjöngs Kumbaya, Bob Dylan och Cornelis Vreeswijk på musiklektionerna. ”I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut…” Till kompet från den obligatoriska akustiska gitarren så klart.

Och det gjordes sällsynt klart att ingen var bättre eller sämre än någon annan. Vi var alla bröder och systrar med barnen i Vietnam, DDR och Angola.

Och vi lärde oss om Kriget och om Hitler. Att Hitler var en ond man som invaderade sina grannländer och lät mörda en mängd oskyldiga människor. Det blev nog helt solklart, såvitt jag minns det.

Så varifrån kom det här ”jävla jude” då? Jag har faktiskt ingen aning. Men jag hoppas att det är borta nu. Jag hoppas att det ”bara” är de vuxna som beter sig som as numera, att mina barns generation är smartare än så.

Fast ibland undrar jag ju. Jag har aldrig hört mina egna barn använda ”jude” som skällsord, men så sent som tidigare i dag fick jag säga till på skarpen åt min yngre son, nio år, som tillsammans med sin kompis kallade varandra ”homo” och tyckte det var särdeles lustigt.

Det är så det börjar. Jag tror att vi måste göra en resa något tag i den nära framtiden. I utbildningssyfte. Det borde höra till allmänbildningen att besöka ett av nazisternas dödsläger.

Så länge som man ännu får åka hem från dem.

Väder som förändrade världen: referenslitteratur i urval

En förteckning över litteratur och webbartiklar som jag har använt som källor för min bok Väder som förändrade världen. Länkar anger digital källor, textrad utan länk anger en bok eller en artikel i pappersform.

Kapitel 1: Rungholt

NDR: Rungholt – Atlantis der Nordsee

Weatherwatch: The Grote Mandrenke

Climate4you: 1362: Grote Mandrenke and the opening of the Zuiderzee in the Netherlands

Enken Johannsen: Entwicklungsgeschichte Pellworms und der Halligen unter besonderer Berücksichtigung der grossen Sturmfluten

Harvard Blogs: Robert Fitzroy and the ”Evolution” of weather forecasting

BBC: The birth of the weather forecast

Met Office: The Royal Charter Gale and the world’s first National Forecasting Service

New York times: Lessons for U.S. from a flood-prone land

Jeroen Aerts (VT University): Adaptation cost in the Netherlands: Climate Change and flood risk management

Medievalists.net: The great wind of 1362

Real Climate: What we can learn from studying the last millennium (or so)

Melissa Free, Alan Robock: Global warming in the context of the Little Ice Age (PDF)

Kapitel 2: Där vi (och de) en gång gått

Nilson, Peter: Hem till jorden (1994)

New York Times: Past catches up with the Queen of roads

Live Science: Spartacus: History of Gladiator Revolt Leader

Aleteia (Philip Koslowski): How the scallop shell became a symbol of pilgrimage

Gizmodo: Humans today have even more Neanderthal DNA than we realized

The Guardian: Why did the Neanderthals die out?

US National Library of Medicine: A Draft Sequence of the Neanderthal Genome

Science Daily: Volcanoes wiped out Neanderthals, new study suggests

H. Haslam, M.D. Petragia (University of Oxford): Humans and the Tobs super-eruption 74,000 years ago: Before and after the ”Big bang”

Oceanus Magazine: Noah’s not-so-big-flood

BBC: Swedes find ”World’s oldest tree”

Nature : Analysis of one million base pairs of Neanderthal DNA

The Scientist: Effects of Neanderthal DNA on Modern Humans

PNAS: Timing and causes of mid-Holocene mammoth extinction on St. Paul Island, Alaska

Phys.org: Origins of Indonesian hobbits finally revealed

Kapitel 3: Välkommen till holocen

Waltari, Mika: Sinuhe Egyptiern

Climate (marsnumret 2018): Jackson Davis, Peter J. Taylor, W. Barton Davis: The Antarctic Centennial Oscillation. A Natural Paleoclimate Cycle in the Southern Hemisphere That Influences Global Temperature

New York Times: Collapse of earliest known empire is linked to long, harsh drought

Encyclopaedia Britannica: Climate change since the advent of humans

Nature Unbound V – The elusive 1500-year Holocene cycle

Nature: North Atlantic forcing of moisture delivery to Europe throughout the Holocene

Journal of the Geological Society: Holocene climate variability and change; a data-based review

Skeptical Science: The name is Bond… Gerard Bond

Carleton College: Dansgaard-Oeschger events and Bond cycles

Nature: Greenland ice mass loss during the Younger Dryas driven by Atlantic Meridional Overturning Circulation feedbacks

Salonen, J Sakari: Varhaisholoseeninen kylmä kausi 8200 a BP

Refugee Week: Famous refugees

Nature Education: Green Sahara: African humid periods paced by Earth’s orbital changes

BBC: The fall of the Old Egyptian kingdom

Ancient History Etc.: What caused the mysterious Bronze Age collapse?

Thought Co: Who were the Sea Peoples

Popovic, Alex: What is the Migration Period, part 1: The Romans and the Goths

Videnskab.dk: Fimbulvinteren er ikke en myte

Encyclopaedia Britannica: Attila, King of the Huns

Kapitel 4: Britannia – Vädergudarna är protestanter

Frere, Sheppard: Britannia: A History of Roman Britain (1987)

Baxter, Stephen: Coalescent (2003)

Martin, Colin; Parker, Geoffrey: The Spanish Armada (1999)

Hugo, Victor: Samhällets olycksbarn

The History Files: Julius Caesar’s campaigns in Britain

BBC History: Roman Britain, 43–410 AD

The Grand Failure: How Logistics of Supply Defeated Napoleon in 1812

Science: The original Brexit: How tremendous ice age waterfalls cut Britain from Europe

Kapitel 5: Kamikaze, gudarnas vind

Davis, Paul K: 100 Decisive Battles: From Ancient Times to the Present

Rossabi, Morris: All the Khan’s Horses (PDF)

E.N. Anderson (University of California): Medieval Warmth: Did the Medieval Warm Period Sink the Maya but Make the Mongols?

CBS News: Unexpected role of climate in bringing plague to medieval Europe

CNN: Shipwreck may be part of Kublai Khan’s lost fleet

Munkhtsetseg: Mongolian National Archery

Business Insider: Scientists finally know what stopped Mongol hordes from conquering Europe

Boris V. SchmidUlf BüntgenW. Ryan EasterdayChristian GinzlerLars WalløeBarbara BramantiNils Chr. StensethClimate-driven introduction of the Black Death and successive plague reintroductions into Europe

National Geographic: World without ice

Scientific American: Can the fern that cooled the planet do it again?

LA Times: They’ve outlived the stigma 

Encyclopaedia Britannica: Kamikaze tactic

Kapitel 6: Drömmen om det gröna landet

Dok: Nordenskiölds sista expedition (Yle 5)

Nordenskiöld, Adolf Erik: Den Andra Dicksonska Expeditionen Till Grönland, Dess Inre Isöken Och Dess Ostkust: Utförd År 1883 Under Befäl Af A.e. Nordenskiöld…

Forskning och framsteg: När Grönland var grönare: Medeltidens märkliga värmeperiod

Ny Teknik: Så navigerade vikingarna i mörker

The Dockyards: The historical truth behind Floki

Science: The Lost Norse: Why did Greenland’s Vikings Disappear?

Skeptical Science: Greenland used to be green

Vittfarne.com: De grönländska nordbornas undergång

Science Daily: Study undercuts idea that ”Medieval Warm Period” was global

Archaeology: The fate of Greenland’s Vikings

Discover Magazine: The GreenlandViking Mystery

University of Aberdeen Museums: Kayaking Greenland to Scotland

Cambridge University Press: Scottish Kayaks and the Finn-men

BBC News: Adventurers recreate Inuit kayak crossings to Scotland

Kapitel 7: Doggerland, Nordsjöns Atlantis

Baxter, Stephen: Stone Spring (2010)

The Telegraph: British Atlantis: archeologists begin exploring lost world of Doggerland

National Geographic: Doggerland: The Europe that was

Encyclopaedia Britannica: Storegga slides

Nature Archeology: The lost world

BBC Environment: Prehistoric North Sea ”Atlantis” hit by 5m tsunami

University of Exeter: The Doggerland Project

Vincent Gaffney, Kenneth Thomson, Simon Fitch: Mapping Doggerland – The Mesolithic Landscapes of the Southern North Sea (PDF)

Kapitel 8: Vulkanvintrar och dödliga dimmor

Nilson, Peter: Hem till jorden (1994)

Thordarson, Thorvaldur; Self, Stephen: Atmospheric and environmental effects of the 1783–1784 Laki eruption: A review and reassessment 2

White, Gilbert; Jesse, Edward: The natural history of Selborne: with observations on various parts of nature and the Naturalist’s calendar. (1870)

Steingrímsson, Jón; Kunz, Keneva: Fires of the earth: the Laki eruption, 1783–1784 (1998)

Henderson, Ebenezer: Iceland, or the Journal of a Residence in That Island, During the Years 1814 and 1815

Bryson, Bill: En kortfattad historik över nästan allting (2005)

Franklin, Benjamin: Meteorological imaginations and conjectures: Memoirs of the Literary and Philosophical Society of Manchester

Projekt Runeberg: Eddan. De nordiska guda- och hjältesagorna / Valans spådom

Witham,Claire; OppenheimerClive: Mortality in England during the 1783–4 Laki Craters eruption

Forbes: Vivid sunsets in the aftermath og volcanic eruptions inspired great works of art

Science Daily: Icelandic volcano caused historic famine in Egypt, study shows

Science Daily: Ancient ”Volcanic winter” tied to rapid genetic divergence in humans

Thought Co: Southern dispersal route: When did early modern humans leave Africa?

New England Historical Society: 1816, the year without a summer

Gizmodo: The year without a summer, and how it spawned Frankenstein

Robert E. Kopp, Joseph L. Kirschvink, Isaac A. Hilburn, Cody Z. Nash: The Paleoproterozoic snowball Earth: A climate disaster triggered by the evolution of oxygenic photosynthesis

Tiedetuubi: Italian supertulivuoren purkaushistoria onkin yllättävän vaatimaton

Volcano Discovery: Campi Flegrei caldera (Italy): new geysir-like fumarole vent observed, ongoing slow inflation”

Forbes: Yellowstone volcano’s twin super eruption: The caldera that altered global climate

Kapitel 9: Europas största och värsta stund

Englund, Peter: Ofredsår (1993)

Englund, Peter: Den oövervinnerlige (2000)

Nordberg, Michael: I Kung Magnus Tid: Norden Under Magnus Eriksson, 1317–1374 (1996)

Den gamla psalmboken, ett urval ur 1695, 1819 och 1937 års psalmböcker (red. Håkan Möller)

Charpentier Ljungqvist,Fredrik: Global nedkylning – Klimatet och människan under 10 000 år

Lamb, H.H.: Climatic History and the Future (1977)

Lappalainen, Mirkka: Jumalan vihan ruoska – Suuri nälänhätä Suomessa 1695–1697 (2015)

Kramer, Heinrich; Sprenger, Jacob: Malleus Maleficarum

Yle uutiset: Suvivirren taustalla piilee nälkää, kannibalismia ja erotiikkaa – ”Joissain pitäjissä kuoli yli puolet väestöstä”

John E. Beckman, Terence J. Mahoney: The Maunder minimum and climate change: Have historical records aided current research

Discover Magazine (Bad Astronomy): Are we headed for a new ice age?

En historikers betraktelser: Den medeltida värmeperioden – fortfarande en het potatis

Mikael Smedbäck (SvD): Hundra år av relativitet

Stanford Encyclopedia of Philosophy: Enlightenment

Knölen som mättade Europa

Svensk potatis: Sveriges potatishistoria

Tekniska museet: Eva de la Gardie: Brännvin på potatis

Natur och Miljö: Vatten i blickpunkten (PDF)

Suomen Siemenperunakeskus oy: Den tusentals år gamla potatisen

Ny Teknik: Svält i Sverige vid oljekris

Potato Council: The history of potatoes

The Economist: The history of the potato: Wonder-food

Illustrerad vetenskap historia: Så blev potatisen européernas viktigaste föda

Phys.org: Dutch saltwater potatoes offer hope for world’s hungry

Explore Genealogy: The Irish potato famine and emigration

Nexus Media: Want to know what climate change will bring? Look at the Irish potato famine

History Ireland: The Lumper potato and the famine

Yle uutiset: 150 vuotta sitten 200 000 suomalaista menehttyi – muistatko syyn?

Nature: How soot killed the little ice age

Sverigedemokraternas motståndare, sluta hjälpa populisterna på traven!

Med jämna mellanrum ser jag Facebook-uppdateringar av mina vänner med Sverigekopplingar. De förklarar varför Sverigedemokraterna är av ondo och varför man inte ska rösta på dem. De lyfter upp SD-kandidaters brottsregister och chockerande uttalanden.

Slöseri med tid, sluta upp med det, ni gör bara dem en tjänst.

Precis samma hände med Trump, med brexit, med Sannfinländarna och alla andra dårskapens triumfer på sistone.

Ju mer dårarnas motståndare påpekar vilket misstag det är att rösta på de här typerna, desto mer kommer folk att rösta på dem. Varför? För att det är så vi människor fungerar. Ju mer folk skäller på något populistparti eller någon kandidat som vi känner sympatier för, desto fastare blir vi i vår övertygelse om att

1) vi har rätt

2) typen som vi sympatiserar för har rätt då hen säger att det finns en konspiration mot hen

Med andra ord får de där vars åsikt ni vill påverka bara mer vatten på kvarn då ni försöker övertyga dem. De kommer inte att ändra åsikt, trust me. De enda som ni når med era inlägg är de som redan är av samma åsikt som ni. De övriga invånarna i er bubbla.

Sedan en annan sak: här i Finland märks det också att valet närmar sig i och med att politiker från de traditionella partierna försöker tränga in sig på Sannfinländarnas territorium genom att ta till deras retorik. Bekant också det från flera andra länder där populister härjar och stjäl rampljuset och initiativet. De traditionella partierna tror då att knepet är att bli som populisterna, ”låt inte dem äga immigrationsfrågan” etc.

Fel tänkt!

Statsminister Sipilä försökte sig senast nu i weekenden på det här genom en hänvisning till att största delen av alla asylsökande som kom hit 2015 var ”välfärdsturister”.

”Nu stal jag säkert tusentals röster av Sannfinländarna”, myste Sipilä sannolikt för sig själv.

Hah!

Följden av det här blir naturligtvis också att Sannfinländarna får flera röster, inte färre. Precis på samma sätt som SD får flera röster i Sverige då någon av de andra partiernas representanter försöker spela på SD-strängar. För alla vill ju ha originalet, ingen vill ha en billig kopia! Det här är så elementärt och uppenbart sedan länge, att jag inte begriper hur det fortfarande är en grej.

Så vad borde man göra då? Populisterna får fler röster då vi skäller på dem och då vi stryker dem medhårs. Finns det ett tredje alternativ?

Säg det.

På kort sikt är det tvivelaktigt. Att de vettiga politikerna skaffar sig ett lika gott självförtroende som populist-propellerhattarna är ju aldrig fel förstås. Var modiga, våga stå för det som ni tror på. Var ännu högljuddare än populisterna. Det är åtminstone en bra början.

På lång sikt är det ju alltid en god idé att uppfostra sina barn till att bli så fördomsfria och öppna till sinnet som möjligt. Att främja bildning och kultur i samhället. Mörker bekämpar man inte med mera mörker. Det enda man kan göra är att sprida så mycket ljus som man kan och hoppas på det bästa.

Ibland räcker inte ens det. Ibland behöver dårskapen löpa linan ut. Spänningen som byggs upp behöver ladda ur sig på något sätt. Det är ju det som ett åskväder bygger på. Extrem polarisering mellan plus och minus. Tills kretsen sluts och urladdningen kommer. Blixten.

Så som skedde 1914. Måtte det inte gå så långt den här gången. Men jag blir alltmer orolig.

Glöm det breda bildformatet, snart tittar vi alla på vertikal-TV!

Under Hollywoods guldålder blev biodukarna bredare och bredare (tänk CinemaScope). TV hade länge bildformatet 4:3 men numera är det 16:9 som gäller, även om försök att smyga in ännu bredare bildformat har förekommit från branschfolkets sida.

Varför? Jag menar, i verkligheten är det ju kidsen som bestämmer de här sakerna. De tittar på nästan allting i sina mobiler, som blir bara högre och smalare.

Vi har gått från Nokias små, horisontella displayer till vertikalt 16:9 till 18:9 (2:1) som håller på att bli den nya standarden.

Och kidsen är ju för lata för att svänga på sina skärmar, oavsett om de filmar eller tittar. De håller sina skärmar vertikalt också då de tittar på Netflix bredskärmsmaterial. Vilket betyder att de använder kanske en tredjedel av skärmen till effektivt tittande, resten går åt kråkorna.

zzzUntitled

Industrin kommer naturligtvis att fortsätta ignorera det här och försöka prångla allt bredare bildformat. De försökte desperat införa böjda, breda skärmar, som ingen ville ha, naturligtvis.

Men eftersom det är kidsen som bestämmer så kommer de att rösta med fötterna vilket betyder att industrin till slut blir tvungen att ta skeden i vacker hand och införa TV-skärmar med vertikal 18:9 eller ännu smalare.

Jag upprepar: din framtida TV kommer att vara en hög, smal pelare på din vägg.

Och Hollywood kommer naturligtvis att få anpassa sig till det här och börja spela in sina filmer vertikalt. Vilket betyder ett slut på alla vida vidder. James Bond kommer att få börja idka biljakter som filmas bakifrån eller framifrån.

Att titta på fotboll kommer ju att bli ett helsike, eftersom man i praktiken bara kommer att kunna följa med en spelare i taget.

Korgboll kommer däremot att bli en populär TV-sport med det nya vertikala bildformatet. Av ganska uppenbara skäl.

Är det förresten någon som kommer ihåg pystykuva-TV som sändes på, vad var det, Moon TV något tag på 90-talet? För att titta på programmen var man tvungen att svänga TV:n 90 grader. Vem hade anat att de var så mycket före sin tid!

EDIT: Och som en läsare påpekade, biosalongerna kommer att bli intressanta då duken är svängd 90 grader från nuläget.

EDIT 2: Jag borde ha anat att det här redan är verklighet. I Norge. Kolla här. Nästa version av Skam kommer att göras i det vertikala formatet och senast då kommer alla föräldrar att få kånka familjens horisontella TV till återvinningen.

Barndomens somrar utan telefon och elström — hur överlevde vi? (Bara prima, tack!)

Det är min fasta övertygelse att en människas känsla av lycka och välbefinnande står i direkt relation till hennes förmåga att leva i nuet. Under barndomens somrar ute på Kolholm irrade tanken sällan värst långt från sin källa under den solblekta luggen, varken i tid eller rum.

Speciellt väl förankrat i här och nu var livet på holmen innan elektriciteten drogs över från Bastö, i början av 80-talet. Under högsommarens ljusa dagar inramades hela min värld av Jölskär i sydväst och Bastö udd i norr, med mer eller mindre regelbundna avstickare till ”stora världen” i morfars puttputtbåt, till Ingå kyrkby för proviantering.

Under de mörknande höstkvällarna rymdes hela livet (och en tjock bunt tummade Kalle Anka-tidningar) inom fotogenlampans lilla, varma ljuskrets. Hela den obegripligt stora, skrämmande världen utanför kunde såvitt jag visste lika gärna ha existerat enbart på Västra Nylands sidor, som morfar Erik prasslade med i favoritfåtöljen då eftermiddagskaffet var drucket. Eller i mormors gamla Det Bästa från 60-talet. ”Artiklar med bestående värde.”

Västra Nyland-tidningen i morfars hand var kanske färsk, nyligen levererad till postlådan vid Dahlströms båthus av alltid pålitlige post-Harry, eller så kunde den vara en vecka gammal. Det spelade inte så stor roll för morfar. Nyheterna följde hans tidtabell, inte tvärtom som det är för oss nuförtiden. Det fanns ingen ”uppdatera”-knapp att klicka på då.

Den stora världen anlände på allvar till holmen i telefonens och televisionens kölvatten. Den gröna Siemens-telefonen med snurrskiva stod plötsligt bara där på skänken i stugan. Nu var det plötsligt inte längre nödvändigt att ro över till Ramsholm då man ville ringa till mamma under veckorna då hon jobbade inne i stan. Tillsammans med mormor eller morfar rodde vi över till Hausens i ”lättmetallbåten” (ur-Bustern från 50-talet, en av de första som Fiskars någonsin tillverkade), gick vidare längs stigen över Kämpes klippor, över ängen där Dahlströms ko jagade min vettskrämda mamma som ung flicka, och genom den mörka skogen till mor Annas röda stuga.

Eller den där junidagen då blixten antände skogen på Bastö och morfar och jag hoppade i roddbåten (så klart byggd av Ramsholms-Ville) och med den fyra hästkrafters Archimedes Pentan vrålande i aktern körde sjövägen till mor Anna för att larma brandkåren i Ingå. Mer spännande än så blev tillvaron sällan under barndomens bekymmersfria somrar på Kolholm. För livet var som sagt alltid just där, just då.

Drygt trettio år senare kan jag sitta på bryggan och svalka fötterna i havet medan jag följer med Wall Street-börsens rörelser eller fotbolls-VM i realtid från skärmen på min ipad som sällan är mer än en armslängd avlägsen.

För att inte tala om de sociala medierna som mina löften om avhållsamhet till trots ständigt kräver och får uppmärksamhet. Och plötsligt är jag inte längre där, på bryggan eller i morfars gamla fåtölj, inte på riktigt. Jag försvinner in i stressens, tidtabellernas och de ständiga uppdateringarnas virtualvärld, slinker genom maskorna i det osynliga nätet som teleoperatörernas spindlar vävde upp mellan 4G-masterna på Orslandet och ute vid Bågaskär.

Frågar man mig så väljer jag när som helst Rombergs vita vindmöllor framom Soneras strålande stålmaster som pumpar in YouTube på min stugveranda i 50 MB/sek.

När jag tittar upp från min skärm har kanske två timmar dyrbar sommar passerat obemärkt. Timmar som jag senare, i det novembermörka Esbo, önskar att jag hade använt till att smida lyckliga minnen, det enda genuint värdefulla som en människa någonsin kan äga när allt är sagt och gjort.

Det är förresten ett misstag att tro att man någonsin på riktigt kan äga ett stycke land eller en holme. Skärin tolererar vår närvaro ett tag, men när det kommer till kritan är vår närvaro lika obeständig som svalornas hektiska flykt in och ut under takåsen i morfars grånade båtskjul. Kolholm, som i mina ljusa sommarminnen alltid finns där, alltid har funnits och alltid kommer att hägra där, steg i verkligheten upp ovanför havsytan för bara några futtiga sekler sedan, knappt ens en blinkning i det stora perspektivet.

Och snart nog kommer de kära, bekanta klipporna och landmärkena att slukas upp av  havet som än en gång stiger. Förr eller senare sväljs de av den framryckande, återvändande inlandsisen, som än en gång kommer att slipa klipphällarna runda och släta för framtida generationer av fiskmåsar som häckar här under nästa interglacial, om hundra tusen år eller så. Och i processen kommer isen också att sopa bort alla våra spår. Ingen kommer då att känna till Tuas klippa, eller varför den hette så.

Jag tror inte på livet efter detta. I mitt liv kom paradiset först och allt det andra efteråt. Och precis som mormor och morfar alltid kommer att leva vidare i mina sommarminnen, solbrända och skrattande, kan också jag hoppas på att få en egen liten skärva av odödlighet i mina egna barns berättelser om sina somrar där farmors blåbärspaj doftade, farfar svor åt motorsågen som vägrade starta och pappa vägrade gå i vattnet innan det var minst tjugotre grader varmt.

Vargavintrar och skogsbrandssomrar – skyll på solfläckarna, jetströmmen och den globala uppvärmningen

Min vädertippning från i februari tycks träffa mitt i prick. Det här året har hittills följt samma mönster som 2010, då vintern också var svinkall och sommaren som följde var torr och het, med långa tider av temperaturer på över +30°C.

IMG_2546.jpg
Klipp från Helsingin Sanomat

En sak som anger tonen för vädret just nu är att solfläckarna lyser med sin frånvaro. Och då solen är fläckfri lyser den annars rätt mycket som normalt, men utstrålningen blir märkbart mindre på UV-våglängderna.

I ”normala” fall, då det finns mer solfläckar och solens UV-utstrålning är starkare absorberas en stor del av UV-strålningen som vi vet av ozonet i stratosfären, särskilt kring ekvatorn. Det här knuffar jetströmmarna (polar- och ekvatorial) aningen längre ifrån varandra. Polarjetströmmen knuffas då alltså norrut. Vi har då sannolikare milda vintrar och somrar med svalkande, fuktiga brisar från Atlanten eftersom vi hamnar på strömmens sydliga, ”varma” sida.

Som det är nu (liksom även 2010) är solfläckarna få, och solens UV-utstrålning svagare. Det här gör att den nordliga polarjetströmmen halkar söderut. Vi hamnar då sannolikare på den norra, kalla sidan av jetströmmen och får därför kallare vintrar och somrar som kan vara heta och torra (=ryskt inlandsklimat snarare än atlantiskt havsklimat).

Det här mönstret var för övrigt typiskt för den så kallade lilla istiden som pågick till och från mellan 1300 och 1850 ungefär. Typiskt för den här sortens klimatmönster är också ett övervägande negativt NAO-index, alltså ett läge där det isländska lågtrycket är svagare än normalt, lufttrycket där är alltså högre, medan högtrycket över Azorerna är svagare.

Allt det här är ett lokalt fenomen som huvudsakligen påverkar norra Europa. Men sedan har vi ju dessutom den globala uppvärmningen som bidrar till pusslet. Då Arktis värms upp fortare än resten av halvklotet, minskar temperaturskillnaderna mellan norr och syd, vilket ytterligare påverkar polarjetströmmen och gör den långsammare. Dess våglängd blir längre. Den börjar slingra sig mer och det uppstår sådana här mer eller mindre stationära ”U”:n eller kurvor i jetströmmen, som antingen ger kyliga och regniga somrar, eller så heta och torra. Beroende på vilken sida av strömmen vi råkar hamna.

I vintras hamnade vi på insidan av ett sådant rätt vänt U (”polar vortex”) medan vi nu på sommaren har varit rätt mycket under ett uppochnedvänt U, på södra sidan av kurvan i strömmen med andra ord. Därav hettan och torkan. Vilket det kan bli rejält mycket mer av ännu den här sommaren. Tumregeln med klimatförändringen är att vilken vädertyp som än sätter in hänger kvar längre än förr.

Men den kommande vintern kan sedan bli en riktig vargavinter. Det är min tippning. Med riktiga vargar och allt, av rubrikerna att döma.