Tillåter vi hets mot folkgrupp så säger vi att det är helt okej med mobbning

Sannfinländarna jobbar just nu hårt på att upphäva lagen om hets mot folkgrupp. ”Man måste få ge uttryck för sin politiska åsikt utan att behöva vara rädd för åtal. Fyra riksdagsmän utreds just nu på grund av deras uttalanden. Det är inte en ändamålsenlig användning av polisens resurser.”

I så fall borde man väl också sträva efter att göra mobbning mer acceptabelt, inte minst arbetsplatsmobbning. Jag menar, man måste väl få ge uttryck för sin åsikt om folk man omges av på arbetsplatsen utan att vara rädd för följderna.

Han den där Marcus till exempel, han är ju ett riktigt cirkusfreak. Vem är så där komiskt lång, på riktigt? Fet är han också. Kön i lunchrestaurangen på Yle blir dubbelt längre bara av att han dyker upp. Och som han går klädd också. Jag hörde att uteliggarna ordnade en klädinsamling till hans förmån.

Jag menar, det är ju inte en ändamålsenlig användning av chefens resurser att granska alla dem som säger sånt där om sina medarbetare. Eller hur?

Det innebär ju som sagt också att vi måste se över vår attityd gentemot mobbning bland barn. Om mamma och pappa får mobba, så inte kan vi ju klandra barnen heller för den sortens beteende. Om lilla Sven-Göran har fula brillor och rött hår så är det väl inte mer än rätt att påpeka det? Och kanske sätta hundbajs i hans skolväska eller någonting.

Det är ju knappast en ändamålsenlig användning av rektorns tid att ha hen att utreda sånt där.

Eller hur, Jussi Halla-aho?

Varför skärskådar media bara Atlantseglingarnas CO2-utsläpp när Greta Thunberg finns ombord?

De så kallade alternativmedierna klappar sig själva på axeln nu när de har avslöjat den fula sanningen bakom Greta Thunbergs seglats till USA. För båtens hemresa flygs det ju in en ny besättning, vilket ger upphov till CO2-utsläpp, aja baja.

Låt oss granska granskandet en aning.

Malizia II, båten som Greta Thunberg ”liftar” till USA med, är en offshorebåt som regelmässigt korsar Atlanten. Den tillryggalagde mer än 38 000 km bara ifjol.

Malizia II skulle ha seglat över Atlanten hur som helst. Med eller utan Thunberg. Och praxisen är alltid samma: besättningen för returresan flygs in med plan. Återigen, det hade den gjort även om Thunberg inte hade varit ombord.

Den här sortens förfarande är galet, det ska medges. Men var är media när den här sortens flygresor företas för diverse tävlingssponsorers räkning? Nu har seglatsen åtminstone en nobel biprodukt, att främja medvetenheten om ett globalt hot, och som sådan kanske den minskar på flygresandet längre fram.

Men under tiden: varför ifrågasätter media inte allt annat onödigt flygande? Formel 1-stallens mekaniker och funktionärer som flyger av och an mellan kontinenterna? Behövs det faktiskt en 16-årig tjej med ombord innan någon tycker att det här är vrickat?

I så fall, mission accomplished. För nu har ju det här fenomenet lyfts upp i dagsljuset med råge.

Men då duger det inte att lämna rapporteringen vid den här ena resan. Nästa gång en transat-regatta äger rum, eller något annat idrottsevenemang som föranleder flygresor, då vill jag se både alternativa och traditionella medier där med sina räknestickor i högsta hugg. Annars är de inget annat än skenheliga.

Det är bra med granskning. Det är bra med diskussion. Men fokusera på problemet. Greta Thunberg är inte problemet här. Fokusera på klimatkrisen. Ägna lite mer tid åt de 99,99% av Amerikafararna som reser over there med flyg, och lite mindre åt de 0,01 som inte gör det.

Det är inte en mänsklig rättighet att förstå klimatfrågan! Man måste jobba lite för att förtjäna det

Nu är jag förbannad, vet ni. På sistone har jag stött på lite för många argument i stil med att ”än säger de det ena om klimatet, än det andra”, eller ”äsch, förr var det ozonskiktet, nu är det klimatet”.

Detta alltså som ett argument för att klimat hysterin har gått för långt” och att det bara handlar om struntsnack från början till slut.

Folk är arga, inte bara på grund av all ”skrämselpropaganda”, men för att klimatfrågan är så komplicerad. De vill ha klara och enkla svar, helst sådana som inte förutsätter några uppoffringar från deras sida.

Undra på att Sannfinländarna myser förnöjt där de värmer sig i gallupsolens glans.

Vad kan jag säga? Jag är ledsen, men klimatet är ett ruskigt komplicerat maskineri med oändligt med rörliga delar. Att bryta ned det i lättsmälta, tuggvänliga munsbitar är inte alltid så lätt.

Och så har vetenskapen inte heller alla svaren ännu. Forskarna kan inte ge en minuttidtabell med en exakt prognos för vad som kommer att hända och i vilket skede.

Men OBS! Att vetenskapen inte har alla svaren är inte samma som att vetenskapen inte har några svar alls.

Vetenskapen är fullständigt säker och enig till exempel när det gäller en sak: koldioxid är en växthusgas. Och med de mängder CO2 som vi just nu frigör i atmosfären årligen kan vi inte undgå dramatiska, och potentiellt katastrofala följder om vi inte gör någonting för att minska på utsläppen så fort som möjligt.

Det här är ett benhårt och oåterkalleligt faktum. Det är inte ens värst komplicerat. Du kan trycka det på en t-shirt om du vill.

Och det är inte någon nyhet, precis. Det har gått 123 år sedan den svenske kemisten Svante Arrhenius banbrytande artikel ”On the Influence of Carbonic Acid in the Air upon the Temperature of the Ground” publicerades i Philosophical Magazine. 

Ännu tidigare, år 1859, fann den irländske kemisten John Tyndall att det är vattenånga och koldioxid som står för merparten av värmeabsorptionen i atmosfären.

”Ah-HAH! Så det är vattenångan, och inte koldioxiden som orsakar uppvärmning!”

Jo, det här är en av de här förenklingarna och halvsanningarna som klimatförvillarna gärna sprider.

Okej då. Spektroskopiskt har vattenånga mycket större förmåga att absorbera infraröd strålning jämfört med koldioxid. Vattenånga förekommer dessutom i betydligt större mängder i atmosfären.

Men ändå spelar koldioxid en oproportionerligt stor roll för klimatuppvärmningen. Det här beror på att jordytan kyls av när vattenånga bildas genom avdunstning. 

Genom vattnets kretslopp skapas en jämvikt mellan jordens temperatur och mängden vattenånga i atmosfären. Men vad händer sedan när man ökar på mängden av en viss växthusgas, som till exempel koldioxid?

Jo, då ökar temperaturen en aning vilket i sin tur ökar avdunstningen och mängden vattenånga i atmosfären. På det här sättet förstärker vattenångan koldioxidens växthuseffekt.

Det här är en sak som man förutsätts veta om man ska kunna navigera i klimatdiskussionen vars vågor svallar höga på sociala media. Men många orkar inte ens försöka förstå det, så de papegojar bara klimatförvillarnas mantra om ”vattenånga, inte koldioxid!”

Ett annat mantra som man hör mässas numera är att ”koldioxiden är inte en fiende, koldioxiden är livets vän! Växterna behöver koldioxid för att leva.”

Ännu en halvsanning som ser bra ut när man trycker den på en av klimatförvillarnas t-shirts.

Här har jag ett standardsvar som jag brukar copy-pasta in i diskussioner numera för jag orkar inte skriva samma sak gång på gång.

Det går så här:

Ingen förnekar nyttan med koldioxid. Det skulle inte finnas liv på jorden utan CO2, vår planet skulle vara frusen från pol till pol. Och växtlivet behöver CO2. Självklart. 

Men det handlar om balans. För mycket och för lite skämmer allt. Jordens nuvarande ekosystem och klimat har under årmiljonernas lopp anpassat sig till en viss mängd koldioxid i atmosfären, strax under 300 ppm, sisådär.

Det är ett finstämt och metastabilt tillstånd som har rått ungefär så länge som den geologiska epoken pleistocen har pågått, omkring 2,5 miljoner år. Under hela den här tiden har atmosfärens CO2-nivåer och därmed också jordens medeltemperatur varierat väldigt lite. 

Tills vi började bränna kol i en hisnande takt. Vi är nu över 400 ppm, och kurvan stiger brant. Det är naivt att tro att det inte skulle få följder. 

Jorden är hur som helst bra på anpassning, betydligt högre CO2- nivåer har rått här förr, om vi går så pass långt bak som till paleocen och eocen. Men förändringarna har skett över hundratusentals eller miljoner år. Förändringarna som vi orsakar sker inom några hundra år. Ekosystemen  och klimatet har ingen chans att hinna med i sådana svängar. 

Jorden är inget tomatväxthus där du enkelt kan reglera vatten, näring och ljus för att plantorna ska kunna ta vara på CO2-gödslet. Det är helt andra regler som gäller på planetnivå. Växterna kan inte utnyttja all koldioxid som strömmar till om torkan samtidigt ökar. 

Framför allt är det hela betydligt mer kaotiskt än ett växthus. Det är ett enormt experiment som vi håller på att genomföra, där vi blint trycker på knappar och sorglöst kastar in kol i pannan. För att se vad som händer. Eller som du säkert skulle säga, för att se vad som inte händer. 37 gigaton CO2 per år, det känns väl ingenstans, eller hur?

Salt är också nödvändigt för allt liv på jorden. Du skulle själv dö om du inte fick din dagliga dos salt. 

Men höj dosen an efter med ett gram eller så per dag så kommer du att få se vad som händer. 

Eller snarare, dina arvtagare kommer att få se det.

Copy-paste slut.

Jag sammanfattar.

En som jag, som har ägnat de senaste tjugo åren åt att läsa in mig på klimatfrågan och tala med de skarpaste hjärnorna som jobbar med frågan, blir allt oftare uppriktigt sagt ledsen över folks nonchalanta attityd när det kommer till klimatfrågan. Ledsen för denna lilla rant, men det är sant (hej, det rimmade!).

Läget är mycket allvarligare och klockan är mera slagen än många anar. Det handlar inte om propaganda, förutom då det kommer till förnekarnas avsiktliga kampanjer avsedda att skapa förvirring och så tvivel. Det att så många säger ”vet inte vad man ska tro på” tyder på att de har lyckats.

Jag borde väl bara strunta i sådana inlägg och gå vidare med mitt jobb. Men ibland blir man bara så frustrerad. Den här kampen för att få folk att förstå situationens allvar, den är lite väl mycket ett steg framåt, två steg tillbaka numera.

Och det är ledsamt, för det handlar inte bara om min yrkesstolthet. Det handlar främst om mina barns framtid på den här planeten.

Jag upprepar. Att förstå vad det är som hotar mina, och dina, barns framtid är inte en gudagiven mänsklig rättighet. Det är någonting som man måste förtjäna genom att använda sin hjärna lite extra vid behov.

Det är inte för mycket begärt, med tanke på insatsen. Eller hur?

”Nordsjö är en no go-zon, snart brinner bilarna och blodet flyter…” Äh, bullshit! Finland har bara glömt hur det är att ha ungdomar

Får man tro persu-hysterikerna t.ex. på Twitter, så är Nordsjö en no go-zon, en postapokalyptisk Mad Max-dystopisk krigszon där blodet flödar på gatorna och bilarna brinner om kvällarna.

Hesari har besökt Nordsjö och talat med vanliga invånare som inte alls fattar vad snacket handlar om. ”Här är hur normalt och lugnt som helst”.

Grejen är sannolikt den, att vi har glömt hur det är att ha områden med en förhållandevis hög andel barn och ungdomar. Att skaffa barn hör ju inte till innegrejerna i det här landet numera, om vi säger så. Har inte gjort det på ett tag.

Farbror Marcus ska därför påminna er om hur det var när han var liten. Då hade de stora årskullarna från -45 precis flyttat från landet till stan och skaffat barn. Då var till exempel Kirstibacken i Esbo ett höghushelvete där ungdomen löpte amok i brist på vettigt tidsfördriv och knivhuggningar var vardagsmat.

Min mamma Iris som var socialarbetare på den här tiden kan kanske korrigera mig om jag har fel?

Jag minns hur det varnades för ”Kiragänget” i Grankulla, rastlösa, rotlösa och våldsamma ungdomar som strök runt och gav random stryk åt folk.

Kirstibackens höghus finns fortfarande kvar, och jag råkar faktiskt bo där helt intill, i Domsby. Området är mycket invandrartätt numera, precis som det var då jag var liten, fast då kom invandrarna från Savolax och Kuusamo och liknande.

Lustigt nog så tyckte de ändå att det var vi finlandssvenska kids som skulle ”fara tillbaka dit som vi kom från” (Sverige).

Hur som helst, dagens Kirstibacken är något av det lugnaste område som jag kan tänka mig. Vi har nu bott i området i tio år, och aldrig känt oss otrygga ens sent om kvällarna ute med hunden.

Jag minns inte när jag senast skulle ha sett ett fyllo, som skränade eller pummade slantar, ens på Domsby tågstation. Dylika ”pultsare” hörde till dagordningen då jag var liten.

Inte ens barnen och ungdomarna är oroliga, kanske med undantag för den första fredagskvällen efter att skolan har tagit slut, då brukar det stojas en del på busshållplatsen på andra sidan gatan från oss.

Och när jag säger ”barnen och ungdomarna” så menar jag faktiskt huvudsakligen invandrarnas barn och ungdomar. För som sagt, urbefolkningen skaffar inte barn längre. De sitter med näsan i Facebook och Twitter och känner existentiell angst och klagar och har sig.

Skulle det vara bättre om inga barn alls stojade där ute första fredagskvällen efter skolavslutningen? Om knarrandet från våra gamyl-leder vore det enda som hördes?

Nej, det skulle det inte. Barn är bra. Barn är vårt enda hopp. Varifrån deras föräldrar än härstammar.

Ge mig en bra story så ger jag dig mina pengar

För många år sedan fick jag en present av min kollega Stan Saanila. En gammal kastrull, en tryckkokare (en hänvisning till programmet som jag jobbade med då). På den hade Stan skrivit med fet, röd tusch:

”MAN MÅSTE ALLTID DONA FITTIGT BRA STUFF”

Det här är en tanke som jag inte har kunnat släppa under alla dessa år som har förflutit sedan dess.

Det är klart, det finns en mängd andra saker som avgör huruvida det du gör blir en framgång och når sin publik, men ”Stans lag” är hur som helst någonting som du måste uppfylla om du

a) vill kunna se dig själv i ögonen i badrumsspegeln om morgnarna, och

b) vill att det du gör ska få det där som Det Bästa kallade ”bestående värde”. Att det ska bli mer än slit och släng.

Och är det bra stuff så skadar det minsann inte produktens chanser för att få de där hett eftertraktade klicken på kort sikt heller.

”Ja men hur ska en liten finlandssvensk tidning kunna klara sig i konkurrensen från X, Y och Z?”

Hur ska någon av oss kunna klara oss i konkurrensen från de stora grabbarna? Alltid finns det en kines eller amerikan som gör samma sak både billigare och effektivare.

En kollega till mig som gör TV snackade om det här efter att han hade kommit hem från en internationell pitch-happening där produktionsbolag och broadcasters presenterade sina idéer i hopp om att någon av de stora aktörerna ska nappa på dem.

Han konstaterade fascinerat, nästan lite förvånat, att det som sker numera på de här pitch-mässorna aldrig hade varit möjligt förr: våra idéer blir köpta. De förverkligas på internationell skala. De vinner priser.

Någonting har nämligen hänt. Förr funkade det inte så, men numera har det blivit möjligt: du kan tävla med de stora grabbarna också om du är en liten programmakare från en marginell minoritetskultur i den fjärran, obskyra norden.

Plötsligt tävlar du på samma plan som alla de där stora grabbarna som du inte kunde drömma om att ens komma nära förr.

Och allting på grund av en sak: din idé. Är den tillräckligt bra och unik och om du kan presentera den på ett tillräckligt övertygande sätt, så kommer de att vilja ha den.

Då spelar det ingen roll om du representerar BBC eller RÚV eller Svenska Yle eller ett litet tvåmans-produktionsbolag från Molpe. Faktum är att du kan vända det till din fördel att du är liten och vig. Så länge du är kreativ och tillräckligt envis.

Då kommer du att få din grej in på Netflix. Den kommer att visas på Sundance eller i Cannes. Du kanske fortfarande inte kommer att bli rik på det, men du kommer att få din stund i solen. Du kommer till och med att få ett pris eller två. Kanske.

Det här var omöjligt förr, menade min kollega. Men inte nu längre. Startfältet har med ens blivit så mycket bredare.

Själv har jag semester just nu. Då konsumerar jag en hel del media. Läser, huvudsakligen. Också tidningar. Väldig mycket i digital form, på webben. Jag har en regel: jag prenumererar bara på en tidning åt gången. Digitalt. Papperstidningar har jag inte prenumererat på sedan tio år eller så tillbaka.

Jag prenumererar på den så länge som den är intressant. Upphör den att vara det så går jag vidare.

Just nu prenumererar jag på Hesari. För jag tycker att de har de bästa, mest läsvärda och intressanta artiklarna. Då snackar jag inte om nyheter, dem får man gratis från tusen olika källor.

Jag snackar om analysen. Fördjupningarna. Reportagen. Personligheterna. De där grejerna där någon verkligen har kavlat upp ärmarna och kastat sig raklång i någonting och grävt. Och sedan skrivit skiten ur det hela.

Visst, ofta syns Hesaris massiva resurser i slutresultatet. Man märker att det här är en organisation med muskler bakom spadtagen.

Men jag skulle säga att lika ofta är det helt enkelt bara en enskild individ med en brinnande passion för något visst ämne, och en kunskap som hen kan och vill dela med sig av. Det här gäller inte bara för Hesari, det här ser man överallt i flödet när en intressant grej råkar segla upp.

Ofta är det just så enkelt: vi har en typ som drivs av en önskan att dona fittigt bra stuff. Pure and simple. Och då vill man läsa det. Då funkar det lika bra oavsett om det är på Hesari eller Husis eller en enskild blogg.

En bra story är en bra story är en bra story.

Build it and they will come.

Jag önskar att jag skulle vilja komma till Husis lite oftare. Jag vill på riktigt att Husis ska överleva, Svenskfinland behöver en institution som Husis, och jag är beredd att betala för det. Om de bara ger mig det där stuffet som jag helt enkelt inte har råd att missa för att det är så satans bra.

Som sagt, resurserna är inte helt oviktiga här. Men samtidigt: jag läser dagligen fantastiskt, fängslande stuff som någon skrev gratis på ett café någonstans, för priset av en latte. För sin blogg eller liknande.

Det är sant: du kan tävla med New York Times om min gunst som mediakonsument också om den slitna gamla laptopen som du knackar på är din enda resurs i hela världen. Om du har en skarp blick som inte viker från målet, och din story är tillräckligt stark.

Det här är samtidigt både uppmuntrande och skrämmande. För jag är ju inte bara en konsument av media. Jag producerar också stuff. Det betyder att jag också tävlar i samma, världsomfattande liga, där alla är just så bra som sina senaste storyn.

Så är det. Det är brutalt.

Men när osäkerheten tar sitt iskalla strupgrepp tänker jag på någonting som Douglas Adams skrev, någonting som jag använder som motto för den här bloggen.

Det här med konsten att flyga. Om att hoppa och missa marken. Om att inte tänka för mycket på det man gör, för det är då man inser att det här är ju inte möjligt, jag kan ju inte flyga här med fiskmåsarna. Det är då man faller till marken.

Så jag fortsätter dona så bra stuff som jag kan och ler i förbipasserande åt mig själv i badrumsspegeln, som om jag på riktigt visste vad jag gjorde.

Sommaren kom, solen gick opp, kroppen sa’ stopp, hej o hopp!

Det är ett tag sedan jag skrev en uppdatering om mitt hälsotillstånd. För drygt tre år sedan fick jag efter många om och men en diagnos: sarkoidos. Då kretsade tillvaron rätt långt kring sjukdomen och vägen tillbaka till livet.

De senaste åren har jag försökt skjuta undan tanken på mig själv som sjuk, även om jag har en kronisk sjukdom som jag kommer att få leva med resten av mitt liv. Men man kan inte låta sig definieras av det. Man kan inte låta sin självbild byggas om med sjukdomen som grund.

Det skulle i och för sig vara en lätt utväg. Man har alltid en god ursäkt. Vad det än är. Det är väldigt bekvämt att ha en Diagnos att falla tillbaka på, i stället för att ta itu med saker och ting. Men det är bedrägligt, och man gör sig definitivt inga tjänster genom att ta den utvägen. 

En kronisk sjukdom är lite som flaskan för en alkoholist. Den är en bra syndabock när saker och ting inte riktigt blir som man tänkte sig.

Det är besynnerligt vilken roll sommaren tycks ha när det gäller att avleda mig från vägen till att bygga om min självbild på den friskes grund. Det är som den där berömda ”lomahana” som öppnas för personen med ett alkoholberoende då midsommarafton stundar. Och så förflyter semestern som i en dimma.

Jag har skrivit förr om mitt förhållande till spriten. Om att jag har haft stunder då jag har tänkt att det vore bra om man kunde dricka bort sina sorger, men det funkar bara inte för mig. Alkoholen ger mig ingenting. Jag finner det mest bara irriterande att vara berusad.

Att vara sjuk däremot, det faller sig desto mer naturligt för mig. Och som sagt, precis som den alkoholberoende och midsommarflaskan som korkas, tycks min kropp som på beställning få något nytt fel när semestern närmar sig. Som jag kan använda som ursäkt för att inte leva.

Som nu till exempel. Jag har inte haft en enda förkylning på mer än ett år. Men förra veckan bröt en sådan ut, med full styrka.

Och med min nedsatta allmänkondition (som inte minst sarkoidosen bidrar med) så är en vanlig flunsa nog för att försätta mig i dejourkondis.

Jag är återigen så kraftlös att jag har svårt att gå en trappa upp utan att pusta och väsa som Ukko-Pekka på väg ut från Köklax station.

Dessutom har jag fått något nytt, oidentifierat fanskap med mina bägge axlar och armbågar. Kan knappt lyfta armarna ovanför axelhöjd.

Min syn som har hört till mina bästa egenskaper har också börjat trilskas: jag ser ljusblixtar och spökbilder med vänstra ögat.

(Jo, jag har bokat läkartider för samtliga nämnda krämpor.)

Nämnde jag att jag fyller femtio nu i höst? Det är väl lite det också, åldern som inte kommer ensam. Men jag fyller femtio, för tusan, inte sjuttio. Jag känner mig mer som sjuttio.

På många sätt och vis är det här ju självförvållat. Jag har på tok för många järn i elden just nu. Jag har alltid haft lite svårt att säga nej då någon kommer till mig med en spännande ny arbetsuppgift. Eller så hittar jag på egna sådana.

Vid det här laget känner jag mig själv så pass väl att jag vet att jag inte är den sorten som går i väggen, som det heter. Rent psykiskt är jag ganska motståndskraftig. Alltid någonting, antar jag. 

Men för kroppens del innebär det ju att det är den som får ta all stryk.

Det är knappast ett sammanträffande att min kropp under de senaste åren har haft en tendens att börja klappa ihop just den här tiden på året. När den mest intensiva tiden på jobbet infaller. En massa deadlines som trycker på. Sommarprogram som ska göras inför semestern. Plus diverse icke-Yle-relaterade skrivprojekt som äter upp fritiden.

Något tag i slutet av maj eller början av juni säger kroppen sedan till åt hjärnan: nähä hör du, jag blir och sitter här ett tag. Du får fixa det här bäst du vill.

Det harmar särskilt mycket i år då jag trodde att jag skulle få uppleva en annorlunda sommar. Mina sarkoidosrelaterade blodvärden var i maj-kontrollen så pass låga att jag fick sluta upp med att äta kortison, som jag har käkat oavbrutet i ett par år nu (mer om det här). 

Att gå på kortison i längre tidsperioder utsätter kroppen för ytterligare stress och ibland har jag haft svårt att säga vilkendera jag föredrar, sjukdomen eller medicinen som är tänkt att bekämpa den.

Nu äter jag alltså för första gången på länge ingen kortison alls. Vilket ju borde vara orsak nog för att fira med ett glas skumpa.

Men i min nuvarande kondis så är det inte alls säkert att jag orkar bända upp korken. Och dessutom föredrar jag faktiskt Pommac. För smakens skull.

Sannfinländarna största partiet i opinionsmätningen: So what else is new? Det är de alltid just efter valet

Yles senaste partimätning ger Sannfinländarna en klar tätplacering med 19,5% av stödet. Det här tycks vara typiskt för partiet, att deras stöd ligger på en relativt anspråkslös större delen av valperioden, för att sedan börja stiga några månader före valet. Toppen nås några månader efter valet, sedan börjar kurvan dala igen, om ingenting exceptionellt händer.

Om jag inte minns fel så var Sannf:s stöd uppe i cirka 25 procent under sommaren efter valet 2011.

Allt det här har berott på Timo Soinis strategi som har gått ut på att säga och göra så lite som möjligt och åka ut till stugan och ligga lågt så mycket som möjligt om det inte är något val i faggorna. Det här har gällt ända tills några månader före valet, då har man dragit igång den stora cirkusen och trummat på så hårt man kan ända tills vallokalerna stängs.

Baserat på årets val så har Jussi Halla-aho tillämpat ungefär samma strategi, men inte heller han lyckades tajma partiets ”kuntohuippu” riktigt optimalt, för att använda en idrottsterm.

Det skulle inte förvåna mig om också Halla-aho skulle fortsätta med praxisen att ligga så lågt som möjligt i oppositions-skyttegraven, och låta Samlingspartiet stå för det mesta skjutandet.

Dels för att det är ett sätt att dölja det faktum att man inte har någonting konkret som alternativ att komma med, utom det evinnerliga tjatandet om invandringen och trilskandet i klimatfrågan.

Men dels för att Jussi Halla-aho föraktar sin väljarbas, om möjligt ännu mer än Timo Soini gjorde. Han betraktar dem som ett nästan lika odrägligt slödder som invandrarna. De är nyttiga idioter när man närmar sig val, men annars ska man undvika dem så mycket som det går.

Här tänker ju till exempel Donald Trump väldigt annorlunda. Han föraktar i och för sig också sina redneck-anhängare (även om han älskar deras blinda beundran) men han påbörjade i princip kampanjen inför följande val så fort som segern mot Hillary Clinton var ett faktum. Han håller ju jämnt och ständigt sina ”rallies”.

Hur som helst: med tanke på att Finland nu också har gått in för en de facto-blockpolitik, och att stödet för högern respektive vänstern också traditionellt har växlat från val till val, så kan man ju nästan utgå från att det är Saml+Sannf+KD som bildar regering nästa gång.

Skulle inte förvåna mig om Centern lyckas klämma in foten i den dörrspringan också. De tycks vara politikens Deadpool, fullständigt omöjliga att ta kål på.

Men alla som tycker om en regering som gillar bildning, jämställdhet, minoriteter och miljön, allt det där, njut av det så länge det varar.

De farligaste förändringarna är de som sker tillräckligt långsamt

Det följande är ett utdrag ur ett tal som jag höll för gymnasister från Grankulla, Vanda och Kyrkslätt som inledning för årets Global Day i Grankulla Samskola den 9.5.

Föreställ er en restaurang. Folk sitter och äter vid borden. Ett av borden är lite speciellt, filmteamet har manipulerat bordet en aning. Det är alltså ett runt bord med ett ben i mitten. Och filmteamet har byggt in en hydraulisk pump i bordets ben.

Vad den här pumpen gör är alltså att den höjer bordet, mycket sakta. Så sakta att de som äter inte märker det.

Sakta och obemärkt stiger bordsskivan.

Så när restauranggästerna kommer in och sätter ned sig och börjar äta, då är bordsskivan på normal nivå. Men an efter som de äter så höjs den, så att när de har kommit till desserten är bordsskivan uppe under hakan på dem.

Och grejen är att de inte märker någonting. De bara fortsätter äta som om ingenting hade förändrats.

Och jag påstår att vi alla är lite av den sorten när det kommer till förändringar i samhället och omgivningen. Går det tillräckligt långsamt så lägger vi inte märke till det. Vi människor är otroligt bra på att anpassa oss. På gott och ont. Vi anpassar oss till saker som vi definitivt inte borde anpassa oss till.

Destruktiva förändringar i klimatet och miljön är ett par av de här sakerna.

Jag fyller femtio år nu i höst. Det är helt galet, jag känner mig inte det minsta medelålders. Jag lyssnar fortfarande på samma musik som då jag var i er ålder. Iron Maiden, Anthrax, Led Zeppelin.

Och Talking Heads.

And you may find yourself in a beautiful house
With a beautiful wife
And you may ask yourself, well
How did I get here?

Hur kom jag hit? Hur blev jag den här människan, med två barn, inget hår och grått skägg? Exakt när hände det? Jag menar, varje morgon då jag har vaknat, har jag sett ut exakt lika som på kvällen då jag gick och lade mig.

Ändå har den här förändringen helt tydligt ägt rum.

Men ännu viktigare: vad hände med världen omkring mig? När försvann fiskarna från vattnen kring holmen där jag tillbringar somrarna? När förvandlades det klara havsvattnet till ärtsoppa?

När blev vintrarna svarta, milda, regniga och hala? När försvann hälften av den arktiska havsisen och hälften av alla världens ryggradsdjur?

När blev vi dubbelt fler på den här planeten? Vi var fyra miljarder när jag gick i skolan. Fyra. Det bor snart lika mycket folk bara i Kina och Indien som det fanns i hela världen då jag föddes.

När blev det normalt att det springer omkring nazister med hakkorsflaggor på gatorna mitt på blanka dan? När blev rasister till “invandringskritiker”?

Snart sitter vi här med bordsskivan under hakan, och för de flesta av oss är det business as usual. ”Har det inte alltid varit så här?” NEJ! Det har det inte! Allt det här var långt ifrån normalt när jag var i er ålder.

Se er omkring i världen som ni växer upp i just nu och notera det som är normalt så att ni kan jämföra med läget då ni fyller femtio. Ni kommer att märka att bordsskivan har rört sig.

Åt vilket håll, det återstår att se. Och det har ni själva åtminstone i viss mån en möjlighet att påverka.

Kristendom och ärkenationalistisk högerpolitik, en konstig kombination

Sananen viikonvaihteeksi.

Hesari skriver om den nya, extremkonservativa kristna ytterhögern som vädrar morgonluft i Finland just nu.

Det här är någonting som jag aldrig har fattat. Varför väljer de här religiösa, über-patriotiska krafterna alltid uttryckligen kristendomen som drivkraft för propellerhatten? Jag menar, kristendomen är en importreligion från Mellanöstern, en region vars folk de här typerna på den yttersta, mest nitiskt bibeltroende högerkanten i övrigt tycks ha så svårt med.

Jesus var från en judisk flyktingfamilj. Han predikade fred, förlåtelse, vända andra kinden till, han delade ut gratis sjukvård och livsmedel, han rörde sig bland tiggare, horor, flyktingar och utstötta, den där sorten som dagens mest nitiska patriotkristna rynkar på näsan åt och smäller igen dörren för. Han var ständigt i trubbel med etablissemanget och beslutsfattarna.

Och, let’s face it, han var inte blond, blåögd och ljushyad heller. Och han talade varken finska, svenska eller engelska.

Självklart, inget av det här är en nyhet på något sätt och vis. Den här paradoxen och uppenbara kognitiva dissonansen som en kristen ultranationalist måste känna om han mot förmodan på riktigt sätter sig in i kristendomens grundläggande budskap, den har alltid varit uppenbar.

Så varför inte då välja någon av de ”närproducerade” religionerna? Asatron eller Ukko-jumala? Vissa gör säkert det också. Men okej då, det kräver mentala baklängesvolter av den kalibern att till och med de mest puckade har svårt att hålla tillbaka fnisset när de ska uttala vilken trosbekännelse som det gänget än tillämpar.

Dessutom så står det ingenting i Kalevala som kan användas som tillhygge mot bögar. Vad jag vet.

Från sommarvärme till rekordkyla över en natt – vad är det som ligger bakom, och hurdan blir sommaren?

Den här sortens väder som just nu pendlar mellan ovanligt varmt och ovanligt kallt för årstiden är inget att förvåna sig över av två olika, men samverkande orsaker:

• Solfläcksminimum och därmed solens minskade UV-strålning som gör polarjetströmmen trögare och ökar på tendensen för blockeringar (högtryck) och lågtrycks-”tråg” i den ringlande jetströmmens veck. Vilket väder som blir rådande beror på om vi hamnar under ett blockerande högtryck (som förra sommaren) eller i ett tråg med kalla lågtryck norrifrån.

Case in point: läget just nu. Notera det blockerande högtrycket över Grönland och ”tråget” med lågtryck över Europa.

Den lilla istiden med sin låga solfläcksaktivitet (ca. 1300-1850) hade mycket av det här då somrarna (och skördarna) antingen regnade bort eller så brann skogarna (se kapitlet om lilla istiden i min bok).

Solfläcksminimum tenderar också att knuffa polarjetströmmarna mer i riktning mot ekvatorn, vilket brukar leda till kallare vintrar då vi oftare hamnar på strömmens kalla, norra sida.

• Den globala uppvärmningen som förstärker den ovannämnda tendensen, framför allt beträffade uppkomsten av blockeringar och tråg. Minskade temperaturskillnader mellan det allt varmare Arktis och Atlantens mellanlatituder gör polarjetströmmen och polarvirveln ytterligare svag och instabil (vilket ger utslag i övervägande negativa AO och NAO-index).

Case in point 2: NAO-indexet djupdyker just nu. Med andra ord: Nordatlanten är blockerad.

Den ökade värmen gör hettan och torrperioderna intensivare (som förra sommaren) och eftersom den varmare atmosfären kan lagra mer fukt regnar det sedan ännu mer de somrar då regnväxeln blir och ligga i.

Vädersystemen rör sig också långsammare så vilket väder som än blir rådande dröjer kvar längre.

Min tippning för den här sommaren: det föreligger just nu en hög sannolikhet för blockeringar över Grönland. Det skulle leda till kalla tråg ”nedströms” över Europa med vindar från nord eller nordväst. Kyla och regn skulle i så fall ha ett övertag om vi snackar sannolikheter.

Åtminstone för början på sommaren finns det chanser – eller risker, hur man vill ta det – för kyligt och regnigt väder, så ser det ut just nu. Men framför allt för juli-augusti är det vanskligt att säga någonting med säkerhet.

Å andra sidan, när är det inte det.