Var är alla mysiga kulinariska kvarterskrogar? Inte i Esbo i alla fall

På grund av en pågående köksrenovering har vår familj tvingats äta ute lite mer än vanligtvis på sistone. Nyckelfrågan den senaste veckan har inte varit ”vad ska vi äta i dag” utan ”var ska vi äta i dag”.

Det är ju ett tvättäkta i-landsproblem, i och för sig, men ett problem hur som helst.

Det vore ju inget problem alls om vi hade en hemtrevlig gasthaus-typens kvarterskrog i Domsby där man kunde få sig ett mål rejäl husmanskost utan krusiduller. Men vi gör inte saker på det sättet i det här landet.

Domsby, stadsdelen i Esbo där vi bor, skulle utan tvivel ha det behövliga befolkningsunderlaget för en trevlig kvarterspub med matservering, men sådant hör inte till matkulturen i det här landet.

För då finländaren hör ”pub” så tänker hen ”fylla”. Jag tänker mer i banorna av en pytt-i-panna med stekt ägg eller en skinkomelett.

Finländaren vill inte gå ned till det lokala värdshuset och umgås och ha det trevligt i timtal, hen vill ta bilen till shoppingcentret eller ABC-stationen (dit kulinariska drömmar går för att dö) och äta så fort som möjligt utan att riskera att stöta på bekanta.

Där vill finländaren äta på en av de generiska, smak- och stämningsbefriade låtsasitalienska eller fejkmexikanska plastkaktus-restaurangerna, eller ännu värre: Rax.

Äta ute, särskilt lunch, är ett nödvändigt ont i Finland. Någonting som helst ska undanstökas så fort som möjligt, för även om det i princip sker på en restaurang så saknar det som regel utsikterna till en fylla.

Tiden för de långa, fuktiga luncherna som elegant gled över i middag, är förbi. Luncher numera handlar i det här landet huvudsakligen om att – usch – äta. I värsta fall i sällskap med hela familjen.

Naturligtvis finns det de företagare inom restaurangbranschen som inbillar sig att de ska förverkliga sin kulinariska dröm och startar en stämningsfull förortsrestaurang med lokal prägel, men jag har hört av flera som har försökt att det så gott som alltid slutar på samma sätt.

Du börjar med högt uppskruvade förväntningar och en fräsch, genomtänkt meny. Den första veckan kommer det en del från lokalbefolkningen som av pur nyfikenhet vill kolla vad nykomlingen har att erbjuda.

Men ungefär vid vecka två kommer fyllona och mellanölspimplarna som sitter och dricker treans Karhu dagarna i ända och skrämmer bort de få familjer som ännu råkar titta in.

Och så var det med den kulinariska drömmen. Och drömmen om en gemytlig liten kulinarisk kvarterskrog.

Men hej, vi fick ju en sprillans ny Burger King här helt i närheten. Och Taco Bell öppnade i köpcentret Sello i Alberga. Dit är det bara drygt tio minuter längs Åboleden.

Men här i våra kvarter… här fanns en kiosk i det gamla FBK-huset då vi flyttade hit för knappt tio år sedan. En sådan där gammaltidens icke-R-kiosk. Inte hade de mat, men den var lite mysig.

En bio fanns det också i samma hus. Men den är, precis som kiosken, stängd för länge sedan. För du vet, Sello är bara drygt tio minuter härifrån längs Åboleden.

En kvartersrestaurang, ett lokalt gasthaus, här i Domsby?

Skämtar du? Grannarna skulle ju kunna tänkas komma in samtidigt som jag är där. Då skulle jag vara tvungen att ta reda på vad de heter och idka small talk med dem. Nykter! Nej tack.

I Esbo övernattar man. Och skäms för att man bor i Esbo medan man gråter på sin fryspizza.

Vi tittade på lägenheter på Drumsö och i Munksnäs men inte har man ju råd, inte med dagens priser.

En annan damm som brast

Sexuellt trakasseri är någonting som jag aldrig har blivit utsatt för, så jag har ingen story att dela med mig om det. Men jag har en annan story om att inte ta någon skit.

För det är ju det som det handlar om, sist och slutligen. Och också i mitt fall var det en damm som brast.

Jag har blivit mobbad. Jag har talat om det till lust och leda, för jag anser inte att det är någonting att skämmas för. Jag hade inte gjort någonting fel, som skulle ha gjort mig förtjänt av det.

Liksom inte heller de som blir trakasserade.

Mobbningen tog slut en dag i augusti 1985. Höstterminen hade precis börjat, och jag hade återvänt från skärgården in till stan.

Det här var någonting som vanligtvis föregicks av en tilltagande, flera veckor lång ångest, gråt och ”jag vill inte gå tillbaka till skolan”. Så också detta år.

Men just det här året hade någonting förändrats. Jag hade förändrats. Jag hade vuxit med sisådär 20 centimeter under sommarlovet. Inte ännu riktigt till mina nuvarande två meter, men inte långt därifrån.

Tjugo centimeter, kanske jag överdriver en aning, men jag hade tänjt ut rejält på längden. Och förlorat några av mina valpkilon.

Man brukar säga att ”jag minns den dagen som igår” och oftast är det en överdrift, men inte beträffande just den här dagen. Jag minns den i nästan skrämmande skarp Kodachrome-detalj.

Jag sitter i skolans bibliotek och försöker, min vana trogen, undvika folksamlingar. Låtsas läsa en Teknikens värld.

Men det går ju inte att gömma sig för mobbarna, de har ett nästan övernaturligt luktsinne. Kanske de kan lukta sig till rädsla som de unga vargar de är.

Mycket riktigt, där kommer de gående in genom dörren. Ställer sig till höger om lånedisken vid dörren till foajén. De är fem stycken. Deras ledare, alfahannen, är en kille med rött hår och hockeyfrilla. Han är kortare än de andra.

De står där och tittar på mig och viskar sinsemellan, och skrattar. Deras blickar bränner hål i min Teknikens värld som jag gör mitt bästa att försvinna bakom.

Jag suckar och blir helt matt och iskall inombords. Ett nytt läsår har börjat. Det här är min verklighet de följande tio månaderna. Det här är mitt liv.

Eller kanske inte.

För genom iskylan stiger en annan känsla, någonting nytt och obekant. Glödhet lava som bryter genom isen. Fast det här minns jag inte, jag fyller bara i, jag målar lite.

Egentligen minns jag bara att det sade ”klick” i huvudet. Eller ”snapp”, som en torr gren som brister. Jag minns att jag stiger upp, långsamt som i ultrarapid.

När man minns avgörande stunder i sitt liv så minns man dem alltid som om de hade utspelat sig superlångsamt. Det är ännu en kliché, men det är sant.

Det beror på att man är så fullständigt på alerten, man ”spelar in” varje intryck i en så hög resolution och så många frames per second att en sekund motsvarar fem då man spelar upp det senare i minnet.

Hur som helst. Jag stiger upp och börjar gå mot pojkarna. Det är en sträcka på kanske tio meter. Jag startar långsamt, som ett ånglokomotiv, som tjuren i en Looney Tunes-animation, men jag får snart upp farten.

När jag är ungefär halvvägs börjar pojkarna göra snabba kalkyler i huvudet och inser att någonting i den här ekvationen inte stämmer. Parametrarna har förändrats. Det är någonting skumt med storleksförhållandena.

Dessutom: bytet rör sig åt fel håll. Mot oss. Riktningen borde vara bortåt från oss.

Och bytet är betydligt större än förra gången då vi jagade.

TV-programmet Strömsö ligger i det här skedet tjugo år eller så i framtiden, så uttrycket ”det gick inte som på Strömsö” existerar inte ännu.

Men om det hade existerat så skulle det vara precis den slutsatsen som de unga vargarna skulle ha anlänt till i det här skedet.

För i det här skedet når jag fram till alfahannen, han med hockeyfrillan. Jag tar tag i hans skjortbröst med bägge händer och kastar honom med full kraft mot bokhyllan som står bakom honom, så att den nästan välter omkull och böcker rasar till golvet med ett brak.

Därefter kastar jag mig över honom på nytt för att, jag vet inte vad, döda honom, det är inte uteslutet att jag skulle ha gjort det om han inte hade varit så liten och kvick i vändningarna.

Den lilla alfahannen med hockeyfrillan tar sig upp på fötterna kvickare än jag någonsin har sett någon resa sig, varefter han springer ut genom bibliotekets dörr.

Jag sätter iväg efter honom, men han är liten och snabb på fötterna. Jag vrålar alla svordomar som jag har i mitt vokabulär efter honom. Upp för trappan, till vänster och in i gymnasiets korridor jagar jag honom.

JAG SKA DÖDA DIG, skriker jag precis som jag springer förbi gymnasiets lärarrums dörr. Det är ett fullständigt primitivt raseri, totalt ohämmat, okontrollerat och – fantastiskt.

För att ta till ytterligare en kliché, jag har aldrig levt så till hundra procent som just i den stunden. Åtta års innesluten vrede släpps loss på vad som bara kan ha tagit två minuter, max, men det känns betydligt längre än så.

Hockeyfrillan når slutet av korridoren, gör en nittio graders sväng till vänster, flyger ned för trappan mot gymnasiets huvudingång, kastar upp dörren och sätter av över gården, ned mot ungdomsgården, ”Röda ladan”, där han försvinner bakom hörnet.

Jag springer ett tiotal meter efter honom men inser att han är för långt borta och för snabb för mig, så jag blir stående och fortsätter skrika kötteder och försäkringar om en nära förestående, våldsam död för honom och hans posse.

Där står jag sedan, framåtböjd i rät vinkel, med armbågarna mot knäna och försöker få hjärtat att sluta försöka hoppa ut ur bröstet på mig.

Vad som hände senare den dagen är höljt i en ogenomtränglig dimma. Fram till den stunden minns jag allting i perfekt 4K-detalj, men resten av dagen har jag inga som helst minnesbilder av.

Jag vet bara att ingen någonsin mobbade mig efter den dagen. Aldrig någonsin mer. Inte så mycket som ett pip hördes från de fem unga alfahannarna, eller någon annan heller för den delen.

Hela återstoden av högstadiet gick jag omkring och försökte förstå vad som hade hänt. I hela min barndom hade jag fått höra att ”du ska vända andra kinden till”, eller ”du ska inte bry dig om dem, då slutar de nog”.

Så fan heller!

Jag menar, jag betraktar mig själv som en övertygad pacifist numera, jag har aldrig någonsin varit i ett enda slagsmål efter den dagen och hoppas att det förblir så, men låt oss nu vara fullständigt ärliga och uppriktiga –

SÄG ALDRIG ATT VÅLD INTE LÖSER NÅGRA PROBLEM, FÖR DET VAR VÅLD OCH INGENTING ANNAT SOM LÖSTE ALLA MINA PROBLEM, EN GÅNG FÖR ALLA!

Mina egna barn har lyckligtvis aldrig blivit mobbade i skolan, vilket har varit en enorm lättnad för mig, men om de skulle bli det så vad skulle jag säga åt dem då? ”Vänd andra kinden till?”

I helvete heller!

Jag skulle säga – faktum är att jag har sagt det, ifall att – ni ska inte ta den sortens skit av någon! Det är helt okej, faktum är att jag uppmuntrar er till det, att stå inte bara där utan ge tillbaka!

Och jag känner ju ett litet stygn av skuldkänsla då säger det, för det går emot allt som jag har lärt mig som barn. Fram till den där dagen då allting förändrades.

Hockeyfrillan då? Vad hände med honom? Tja, det här var alltså Grankulla, så han har antagligen hunnit gå Hanken, ta över familjeföretaget vid det här laget och få ett par små hockeyfrillor.

Vad vet jag.

Och jag vill på riktigt inte glorifiera det här som hände då, även om jag känner en liten stolt gnista av tammesatan inombords medan Tschaikovskis 1812-ouvertyr spelar i huvudet, med kanoner och allt.

Jag önskar på riktigt att jag aldrig hade behövt spränga den dammen.

Men skulle jag göra det igen?

Alldeles säkert!

”Jag ska be för dig!” Tack, men betala hellre en valfri summa till Röda Korset

Sedan debatten i Vasa helt nyligen, och speciellt sedan artikeln i Kyrkpressen, har jag blivit kontaktad av flera oroliga kristna som vill be för min själ. Och det får de så gärna göra om det hjälper dem på något sätt.

Mig hjälper det dessvärre inte. Inte för att jag behöver någon hjälp i det avseendet. Det går absolut ingen nöd på mig just nu.

Det här med böner är en spännande sak. De tröstar ju uppenbarligen den som ber, och många upplever på riktigt att de får svar på sina böner.

Hur det nu kommer sig så minns jag, då böner kommer på tal, ett läsarbrev som tidningen Suosikki publicerade för många år sedan, då jag var i tonåren.

Det var en ung tjej som var ett stort fan av Michael Jackson. ”Fan” är kanske en underdrift. Låt oss säga att hon hade en ”personlig relation” med Michael.

Exakt varför Suosikki publicerade det här brevet vet jag inte, jag har ofta tänkt att det var lite oansvarigt av dem.

Jag är inte säker på vilket det korrekta tillvägagångssättet hade varit, men mer bekräftelse för sina fantasier var sannolikt det sista som tjejen behövde.

Hur som helst, vad den unga damen trodde var alltså att Michael Jackson ”kände” henne personligen och talade till henne via sin musik. Flera av låttexterna var skrivna uttryckligen om och för henne.

Om kvällarna, innan tjejen gick och lade sig, ”talade” hon till Michael Jackson och han talade till henne. De två var väldigt förälskade, och så fort som Michael var färdig med sin världsturné skulle han sända efter sin älskade och låta flyga henne till USA.

Jag har ofta undrat hur det gick för den unga flickan. Hur det gick för Michael Jackson behöver jag inte undra.

Just det här med musik och att vara ett stort fan av någon artist är för övrigt en bra analogi för religiös tro, det har jag alltid ansett. Samma dedikation, samma känsla av att artisten talar ”just till mig”, samma känsla av att alla andra borde få höra det här som jag hör.

Ett annat sätt att se på saken: ”Vet du vad mormor sade?”

Då jag var liten så var min värld betydligt mindre än den är numera. Människorna i min närkrets var stora, mystiska men samtidigt självklara. Och eviga. De måste ju ha funnits där alltid. Och för mig var det självklart att alla kände dem.

Jag kunde säga åt vilt främmande människor som jag träffade att ”Vet du vad mormor sade?” För mig var det fullkomligt otänkbart att alla inte kände min mormor. Alla känner ju mormor, tänkte jag.

Hur skulle någon kunna undgå att känna mormor?

Nå, nu råkar det faktiskt vara så att just min mormor var en väldigt social människa som kände så gott som alla i Grankulla på den tiden, men det fanns bara en människa i världen som hon var ”mormor” för. Det var jag.

Det är en av de största och mest omskakande erfarenheterna med att växa upp, då man inser att alla inte ser det som man själv ser, att de inte känner samma människor, upplever samma saker. Att hela summan av ens erfarenheter är någonting helt unikt.

Det är just den här känslan som jag ofta får då jag talar med troende som går på om Jesus som om det vore den mest självklara saken i världen. ”Vet du vad Jesus sade?”

Hur skulle någon kunna undgå att känna Jesus?

Eller Michael Jackson. Hur kan du undgå att höra att han sjunger just till DIG!

Sorry, men det funkar inte på det sättet.

Fast på någon nivå förstår jag ju hur de tänker och kan relatera till det. Jag har själv vissa låtar som av en eller annan orsak har blivit otroligt viktiga för mig, låtar som jag har lyssnat på under en särskilt avgörande tid i mitt liv och som tycks berätta exakt om mig och de känslor som jag hade då.

Jag har till och med försökt spela dem för min hustru någon gång, och suttit där, hoppfull, och letat genom hennes ansiktsuttryck efter någon sorts igenkännande, någon sorts bekräftelse för att hon hör det som jag hör. Att hon förstår det som jag förstår.

Nå, min hustru är en klok kvinna som hör många saker och förstår mycket, men så klart kan hon inte höra Mike Oldfields Man in the Rain som jag hör den. För hon har inte samma kontext.

Det räcker inte att man tror på Mike Oldfield, eller på min mormor, man borde ha varit där då när det hände. När mormor sade det där som hon sade. Eller när det där hände mig då Mike Oldfields Man in the Rain spelade i bakgrunden.

(Det räcker inte ens att både mormor och Mike Oldfield bevisligen existerade / existerar på riktigt!)

Eller, när det kommer till de här människorna som har skrivit till mig och berättat för mig vad Jesus sade, när han talade till dem, jag borde ha varit där. Inuti deras huvuden, sett med deras ögon och hört med deras ögon.

Men jag var inte där.

Jesus / mormor / Mike Oldfield / Michael Jackson må ha varit fantastiska, alla på sina unika sätt, men när de kommer till kritan så var ingen av dem transcendenta på riktigt. Överskridande. Ovanför och oberoende av våra personliga erfarenheter.

Erfarenheten av dem går inte att förmedla, helt enkelt, inte så som vi önskar eller tror. Jag är ledsen, kära kristna som skriver till mig, men så är det.

Men ni får nog be för mig om ni vill. Fast vill ni göra någon nytta på riktigt, så betala in lite pengar till Röda Korset.

”Fråga inte vem klockan klämtar för, mr. Hemingway!”

Ord från snabbköpet som får en att tänka, del 72: ”Flaskretur”.

I den sjunkande solens sista strålar, på krönet av Obongokraterns vall, stod en flaskretur. Det var en ståtlig kretur med ett flas som mätte 170 centimeter från spets till spets.

Flaskreturens gyllene päls färgades blodröd av solnedgången där den stod och stirrade ned i kraterns djupnande skugga.

Den västliga kvällsbrisen bar med sig en bekant lukt som kreturen kände till alltför väl. Lukten av en av hans artfränder som sakta halstrades över en lägereld.

En gång tidigare hade kreturen känt den lukten och då var det, som det skulle visa sig, hans familj som grillades.

Den hemska lukten var kryddad med med en svag nyans av billigt katalanskt kaffe, av den sorten som bara en man på den här sidan av Röda havet drack.

Flaskreturen visste att han hade återvänt. Mannen som de kallar Ernest Hemingway.

Solen hade nu försvunnit bakom kratervallen på andra sidan. Någonstans nere i dalen glimtade en avlägsen lägereld.

Kreturen frustade och sparkade upp ett moln av röd jord och damm med sin vänstra framhov. Sakta men målmedvetet satte den av ned för kratervallen, som ett accelererande ånglok.

”Fråga inte för vem klockan klämtar, mr. Hemingway.”

Eller, äh, kreturer kan ju inte tala, men jag inbillar mig att det är vad den skulle ha tänkt just i den stunden. Om den skulle ha läst boken och förstått referensen. Nå anyway.

Evolutionens ABC: ”Om vi härstammar från aporna, varför finns det då apor?”

Evolutionen kom upp som ett förvånansvärt sekundärt tema under gårdagens debatt i Vasa (och i diskussionerna efteråt).

Men som sammanfattning:

”Var är alla mellanformer?”

Jag är en mellanform mellan min far och min son. Varje generation skiljer sig en aning från den förra. På mänsklig tidsskala märks inga större förändringar, men över längre tider blir förändringarna märkbara.

De mer märkbara mellanformer mellan oss och våra apliknande förfäder som vi har hittat finns samlade, katalogiserade och insatta i sina sammanhang i otaliga museer runtom i världen.

”Varför har vi aldrig iakttagit övergången från en art till en annan?”

Kan du sätta fingret på stunden då du förvandlades från spädbarn till vuxen? Varje morgon då du vaknar ser du exakt lika ut som på kvällen då du lade dig. Ändå har en klar utveckling skett med åren. Eller har det?

”Om vi härstammar från aporna, varför finns det då fortfarande apor?”

Om vi finlandssvenskar härstammar från svenskarna, varför finns det då fortfarande svenskar?

Dessutom, vi härstammar inte från aporna. Aporna och vi har gemensamma förfäder. Våra och apornas grenar på släktträdet skiljdes åt för cirka fem miljoner år sedan.

”Livet är alldeles för komplext för att ha utvecklats genom slumpmässiga händelser!”

Livet har inte utvecklats genom slumpmässiga händelser. Livets utveckling har styrts av det naturliga urvalet, som möjliggör och snabbar på arternas utveckling.

”Universum, naturlagarna och jorden är för perfekt anpassade för oss för att det ska vara ett sammanträffande!”

Douglas Adams berättade storyn om vattenpölen som vaknade upp en morgon, sträckte på sig och tittade sig omkring: ”Den här gropen som jag ligger i passar mig EXAKT! Det kan inte vara ett sammanträffande, den MÅSTE vara gjord speciellt för mig!”

Influensavaccin: Skyll på evolutionen för att du behöver låta sticka dig

Kroppens virusskydd är nu uppdaterat för den här influensa-säsongen = vaccinsprutan är tagen.

De där som inte tror på vacciner, låter de bli att installera virusskydd på sina datorer också, av principskäl? Eller låter de bli att vaccinera sina husdjur?

Och de som inte tror på / förstår evolutionsteorin, varför tror de att vårt immunförsvar jämt och ständigt blir lurat av vanlig säsongsinfluensa, också trots att de kanske hade A-viruset i fjol?

Fattar de inte att viruset muterar med tiden, till den grad att vårt immunförsvar inte känner igen det när det återkommer ett år senare?

”Ja men mutationer kan inte skapa några nya, nyttiga egenskaper, mutationer innebär bara en degradering av koden och leder till försämrade egenskaper!”

Struntprat! Evolutionen har ingen domare som avgör om en mutation är ”bra” eller ”dålig”. Det är omgivningen som avgör om din mutation är nyttig eller skadlig, genom att kasta dig i vattnet och se om du simmar.

Råkar mutationen leda till en egenskap som hjälper organismen att uppnå någon fördel, som att leva vidare och föröka sig, så då kör vi med det.

Ta nu viruset till exempel, som tar sig förbi våra gränsvakter tack vare att det har skiftat skepnad till den grad att vårt immunförsvars spejare inte identifierar det.

Okej då, virus är strikt taget inte ens liv, men det spelar ingen roll, samma princip gäller ändå, den gäller bakterier också. Eller bananflugor, eller getter.

Vi är alla underkastade evolutionens spelregler. Men det är så mycket lättare att följa med spelet när det kommer till virus eller bananflugor som byter generationer stup i kvarten.

Med oss kan processen ta tusentals eller tiotals tusen år innan man ser förändringarna.

Men hej, vem har bråttom?

Om barnets rädsla för ett mörker befolkat av andar och gudar – och vad som händer när skräcken lättar

Den dominerande känslan som jag minns då jag tänker tillbaka på min barndom, är rädsla.

Jag var rädd för allting som barn. Jag var rädd för min pappa och vad han skulle göra nästa gång han fick ett av sina raseriutbrott. Jag var rädd för de ständiga grälen och skrikandet där hemma.

Jag blir fortfarande helt kall inombords, kroppen försatt i fight-or-flight mode, i högsta alarmtillstånd, då någon höjer rösten.

Jag var rädd för mörkret. Jag sov med lampan tänd in långt i tonåren. Jag har skrivit om det här i ett tidigare inlägg.

Och jag grät mig själv till sömns fler gånger än jag vill minnas.

Och jag bad. Jo, jag var ju född till en kristen familj, ingen fanatism eller fundamentalism där precis, och glest mellan gudstjänsterna, men Jesus var ständigt närvarande i bakgrunden. ”Gud som haver barnen kär / se till mig som liten är” hörde till de första melodierna som jag lärde mig spela på mormors gamla tramporgel.

Och sjunga, med min pipiga lilla barnaröst.

I skolan bad vi också, det här var under tiden då man bad bordsbön varje dag innan man marscherade iväg till matsalen. Mest för att det var så man alltid hade gjort, men i alla fall.

Så jag bad till Jesus då jag låg där i min säng. Jag bad till honom att han skulle göra så att min pappa lugnade sig och blev snäll.

Senare bad jag till Jesus om att han skulle göra så att mobbarna lämnar mig i fred. Men ingenting tycktes hjälpa. Åren gick, och jag var precis lika rädd som förr.

Saken blev inte bättre av att ett par Jehovas vittnen började tränga sig på hemma hos oss då jag var ensam hemma efter skolan, utan att min mamma visste om det.

Tack vare dem blev jag rädd för en hel mängd nya saker. Som att jag skulle hamna i helvetet för att jag hade ätit blodplättar, min favoriträtt i skolan, men ett absolut aja-baja om man är Jehovas vittne. Jag rörde inte blodplättar i flera år efter det här.

Eftersom mobbningen inte upphörde trots mina böner och mina tårar så blev jag rädd för att jag hade gjort någonting som hade gjort Jesus sur på mig. Att han bestraffade mig för mina synder.

Ironiskt nog tror jag faktiskt att det var religionsundervisningen i skolan som fick mig att tänka om och börja inse att min rädsla var ogrundad.

Religionsundervisningen i Grankulla var på den här tiden, under det sena sjuttiotalet och tidiga åttiotalet, knappast värst konfessionell. Flera av lärarna var unga och sannolikt lite vänstervridna, eller Summer of Love-veteraner, så det blev rätt mycket världsförbättrande och det sjöngs Kumbaya och Bob Dylan.

Så jag blev så småningom medveten om att det inte bara fanns andra religioner, andra gudar, utan andra troende som var precis lika övertygade om att deras gudar var de enda sanna gudarna, som till exempel min fromma gamla mormors mor Ines var övertygad om Jesus.

Gammelmormor Ines ville att jag skulle bli präst då jag växte upp. Hon brukade varna mig för Satansgarn som jag kunde bli insnärjd i om jag inte var försiktig. Jag minns mardrömmar som jag hade av Satan som kom med sitt garnnystan och virade ullgarn runt mig så att jag inte kunde röra på mig.

Nå hur som helst, jag insåg att det finns alla de här andra människorna i andra länder som är precis lika fasta i sin egen religiösa övertygelse som vi är i vår kristna tro här i Finland.

De är precis lika rädda som jag och gråter lika mycket i nattens mörker medan de ber i sin ensamhet till sina gudar om hjälp, insåg jag. En hjälp som inte kommer. Jag minns bilderna av de utmärglade barnen under hungersnöden i Kambodja.

De barnen hade säkert också bett till sina gudar om mat.

Så i något skede slog det mig att det är någonting som är fel med den här bilden. Jag minns precis var jag var då den här insikten trillade på mig som ett ton tegelsten. Jag var i klassrummet och tittade på världskartan som hängde på väggen, med de olika länderna färgade enligt vilken religion som utövades i just det landet.

”Vi kan ju inte alla ha rätt”, tänkte jag. ”Antingen så har bara en av oss rätt, eller så har vi alla fel!”

Antingen så finns det bara en gud, vilket betyder att alla de där andra barnen hamnar i helvetet bara för att de har fötts i ett land där man tillber fel gud…

Eller så har vi ALLA fel. Det finns ingen gud alls.

Jag antar att jag bara kan tacka Kekkonen-erans vänsterliberala läroplan och tidsanda som framhävde att vi minsann inte är speciella på något sätt, att vi inte ska tro att vi är bättre än dem. Det var ett utmärkt vaccin mot inte bara religiöst propellerhatteri, utan också nationalistiskt.

De som lärde ut detta må ha varit inte så lite naiva och idealistiska, men beträffande kärnan i budskapet hade de ju rätt. Och de gav mig och många andra en chans att forma min egen uppfattning om hur saker och ting låg till.

De gav mig en chans att bli av med min rädsla. Att fördriva monstren från skåpet och under sängen. Eller snarare att inse att de aldrig fanns där överhuvudtaget.

Det var inre förnuftet som drev mig, det var en psykisk defensmekanism. Det var en vilja att överleva. Att ständigt gå omkring och vara rädd tär på en i längden.

Så jag insåg att Jesus inte var någonting att vara rädd för, han var inte arg på mig för någonting som jag hade gjort. Jag behövde inte heller vara arg på honom för att han aldrig kom till min hjälp då jag behövde honom. För han existerar inte, helt enkelt.

När jag hade insett det här, att det sannolikt inte fanns några gudar alls så lättade min rädsla. Också min rädsla för mörker. Och för pappa, faktiskt.

För en rädsla för gudar är ju samtidigt en rädsla för auktoriteter och fadersfigurer. Vilket är en uppenbar orsak till att religionerna är så värdefulla redskap för makthavare världen över, makthavare som vill hålla folket i strama tyglar.

Insikten om att gudarna inte existerar innebär ju mer eller mindre automatiskt att man börjar göra ett inventarium bland all andra stora sanningar som man lärt sig uppfatta som självklara, och inser att också de kan ifrågasättas.

Och då menar jag inte bara Kekkonen.

Ända sedan jag var barn så hade jag varit rädd för spöken och onda väsen, de där som befolkade mörkret och skogarna redan i förkristen tid, som barnen berättade skräckhistorier om till varandra.

Och om gudarna inte existerar, så existerar sannolikt inte de heller.

Sådär bara, mer eller mindre bokstavligen över en natt, var natten och mörkret min vän igen.

Hur var det de sade om Tom Bombadil i Sagan om ringen (som jag läste för första gången vid den här tiden):

He knew the dark under the stars when it was fearless – before the Dark Lord came from Outside.

Också jag upptäckte ett mörker utan rädsla. Ett mörker som inte var hemsökt av gudar och andar.

En åska som inte får mig att hoppa högt med varenda skräll, utan bara sätta mig på stugfarstun med en kopp te och njuta av skådespelet.

För att låna från Höstvisan,

Jag märkte aldrig förut att mörkret var så stort.

Och så vänligt. Och så spännande. Och så fullt av ljus, och av oberättade berättelser.

Jag kunde för första gången någonsin ligga där på strandklippan på Kolholmen under de mörknande höstkvällarna och stirra ut i universum, nästan berusad av känslan av hur stort och mäktigt allt är, och hur absurt små våra religiösa skådespel är i jämförelse med den oändligt stora kosmiska scenen som omger oss.

Det är inte, tänkte jag, förrän man gör sig av med sina fåfänga och barnsliga uppfattningar om att vi är hjulets nav, att vi befinner oss i mitten av allting, som man på riktigt kan uppleva att det är stjärnorna som står stilla, att det är vi som roterar.

Jag inser att jag låter lite som om jag själv är hög på någon sorts tro, men det här är hur jag upplevde det då. Man blir lätt lite teatralisk och överdrivet ivrig när man inser någonting riktigt stort. Man vill springa ut och ropa åt alla vad det är man har upptäckt.

Vilket ju är, inser jag, precis vad jag har gjort ända sedan dess, på mitt eget sätt och vis.

dsc_0826