Barndomens somrar utan telefon och elström — hur överlevde vi? (Bara prima, tack!)

Det är min fasta övertygelse att en människas känsla av lycka och välbefinnande står i direkt relation till hennes förmåga att leva i nuet. Under barndomens somrar ute på Kolholm irrade tanken sällan värst långt från sin källa under den solblekta luggen, varken i tid eller rum.

Speciellt väl förankrat i här och nu var livet på holmen innan elektriciteten drogs över från Bastö, i början av 80-talet. Under högsommarens ljusa dagar inramades hela min värld av Jölskär i sydväst och Bastö udd i norr, med mer eller mindre regelbundna avstickare till ”stora världen” i morfars puttputtbåt, till Ingå kyrkby för proviantering.

Under de mörknande höstkvällarna rymdes hela livet (och en tjock bunt tummade Kalle Anka-tidningar) inom fotogenlampans lilla, varma ljuskrets. Hela den obegripligt stora, skrämmande världen utanför kunde såvitt jag visste lika gärna ha existerat enbart på Västra Nylands sidor, som morfar Erik prasslade med i favoritfåtöljen då eftermiddagskaffet var drucket. Eller i mormors gamla Det Bästa från 60-talet. ”Artiklar med bestående värde.”

Västra Nyland-tidningen i morfars hand var kanske färsk, nyligen levererad till postlådan vid Dahlströms båthus av alltid pålitlige post-Harry, eller så kunde den vara en vecka gammal. Det spelade inte så stor roll för morfar. Nyheterna följde hans tidtabell, inte tvärtom som det är för oss nuförtiden. Det fanns ingen ”uppdatera”-knapp att klicka på då.

Den stora världen anlände på allvar till holmen i telefonens och televisionens kölvatten. Den gröna Siemens-telefonen med snurrskiva stod plötsligt bara där på skänken i stugan. Nu var det plötsligt inte längre nödvändigt att ro över till Ramsholm då man ville ringa till mamma under veckorna då hon jobbade inne i stan. Tillsammans med mormor eller morfar rodde vi över till Hausens i ”lättmetallbåten” (ur-Bustern från 50-talet, en av de första som Fiskars någonsin tillverkade), gick vidare längs stigen över Kämpes klippor, över ängen där Dahlströms ko jagade min vettskrämda mamma som ung flicka, och genom den mörka skogen till mor Annas röda stuga.

Eller den där junidagen då blixten antände skogen på Bastö och morfar och jag hoppade i roddbåten (så klart byggd av Ramsholms-Ville) och med den fyra hästkrafters Archimedes Pentan vrålande i aktern körde sjövägen till mor Anna för att larma brandkåren i Ingå. Mer spännande än så blev tillvaron sällan under barndomens bekymmersfria somrar på Kolholm. För livet var som sagt alltid just där, just då.

Drygt trettio år senare kan jag sitta på bryggan och svalka fötterna i havet medan jag följer med Wall Street-börsens rörelser eller fotbolls-VM i realtid från skärmen på min ipad som sällan är mer än en armslängd avlägsen.

För att inte tala om de sociala medierna som mina löften om avhållsamhet till trots ständigt kräver och får uppmärksamhet. Och plötsligt är jag inte längre där, på bryggan eller i morfars gamla fåtölj, inte på riktigt. Jag försvinner in i stressens, tidtabellernas och de ständiga uppdateringarnas virtualvärld, slinker genom maskorna i det osynliga nätet som teleoperatörernas spindlar vävde upp mellan 4G-masterna på Orslandet och ute vid Bågaskär.

Frågar man mig så väljer jag när som helst Rombergs vita vindmöllor framom Soneras strålande stålmaster som pumpar in YouTube på min stugveranda i 50 MB/sek.

När jag tittar upp från min skärm har kanske två timmar dyrbar sommar passerat obemärkt. Timmar som jag senare, i det novembermörka Esbo, önskar att jag hade använt till att smida lyckliga minnen, det enda genuint värdefulla som en människa någonsin kan äga när allt är sagt och gjort.

Det är förresten ett misstag att tro att man någonsin på riktigt kan äga ett stycke land eller en holme. Skärin tolererar vår närvaro ett tag, men när det kommer till kritan är vår närvaro lika obeständig som svalornas hektiska flykt in och ut under takåsen i morfars grånade båtskjul. Kolholm, som i mina ljusa sommarminnen alltid finns där, alltid har funnits och alltid kommer att hägra där, steg i verkligheten upp ovanför havsytan för bara några futtiga sekler sedan, knappt ens en blinkning i det stora perspektivet.

Och snart nog kommer de kära, bekanta klipporna och landmärkena att slukas upp av  havet som än en gång stiger. Förr eller senare sväljs de av den framryckande, återvändande inlandsisen, som än en gång kommer att slipa klipphällarna runda och släta för framtida generationer av fiskmåsar som häckar här under nästa interglacial, om hundra tusen år eller så. Och i processen kommer isen också att sopa bort alla våra spår. Ingen kommer då att känna till Tuas klippa, eller varför den hette så.

Jag tror inte på livet efter detta. I mitt liv kom paradiset först och allt det andra efteråt. Och precis som mormor och morfar alltid kommer att leva vidare i mina sommarminnen, solbrända och skrattande, kan också jag hoppas på att få en egen liten skärva av odödlighet i mina egna barns berättelser om sina somrar där farmors blåbärspaj doftade, farfar svor åt motorsågen som vägrade starta och pappa vägrade gå i vattnet innan det var minst tjugotre grader varmt.

Vargavintrar och skogsbrandssomrar – skyll på solfläckarna, jetströmmen och den globala uppvärmningen

Min vädertippning från i februari tycks träffa mitt i prick. Det här året har hittills följt samma mönster som 2010, då vintern också var svinkall och sommaren som följde var torr och het, med långa tider av temperaturer på över +30°C.

IMG_2546.jpg
Klipp från Helsingin Sanomat

En sak som anger tonen för vädret just nu är att solfläckarna lyser med sin frånvaro. Och då solen är fläckfri lyser den annars rätt mycket som normalt, men utstrålningen blir märkbart mindre på UV-våglängderna.

I ”normala” fall, då det finns mer solfläckar och solens UV-utstrålning är starkare absorberas en stor del av UV-strålningen som vi vet av ozonet i stratosfären, särskilt kring ekvatorn. Det här knuffar jetströmmarna (polar- och ekvatorial) aningen längre ifrån varandra. Polarjetströmmen knuffas då alltså norrut. Vi har då sannolikare milda vintrar och somrar med svalkande, fuktiga brisar från Atlanten eftersom vi hamnar på strömmens sydliga, ”varma” sida.

Som det är nu (liksom även 2010) är solfläckarna få, och solens UV-utstrålning svagare. Det här gör att den nordliga polarjetströmmen halkar söderut. Vi hamnar då sannolikare på den norra, kalla sidan av jetströmmen och får därför kallare vintrar och somrar som kan vara heta och torra (=ryskt inlandsklimat snarare än atlantiskt havsklimat).

Det här mönstret var för övrigt typiskt för den så kallade lilla istiden som pågick till och från mellan 1300 och 1850 ungefär. Typiskt för den här sortens klimatmönster är också ett övervägande negativt NAO-index, alltså ett läge där det isländska lågtrycket är svagare än normalt, lufttrycket där är alltså högre, medan högtrycket över Azorerna är svagare.

Allt det här är ett lokalt fenomen som huvudsakligen påverkar norra Europa. Men sedan har vi ju dessutom den globala uppvärmningen som bidrar till pusslet. Då Arktis värms upp fortare än resten av halvklotet, minskar temperaturskillnaderna mellan norr och syd, vilket ytterligare påverkar polarjetströmmen och gör den långsammare. Dess våglängd blir längre. Den börjar slingra sig mer och det uppstår sådana här mer eller mindre stationära ”U”:n eller kurvor i jetströmmen, som antingen ger kyliga och regniga somrar, eller så heta och torra. Beroende på vilken sida av strömmen vi råkar hamna.

I vintras hamnade vi på insidan av ett sådant rätt vänt U (”polar vortex”) medan vi nu på sommaren har varit rätt mycket under ett uppochnedvänt U, på södra sidan av kurvan i strömmen med andra ord. Därav hettan och torkan. Vilket det kan bli rejält mycket mer av ännu den här sommaren. Tumregeln med klimatförändringen är att vilken vädertyp som än sätter in hänger kvar längre än förr.

Men den kommande vintern kan sedan bli en riktig vargavinter. Det är min tippning. Med riktiga vargar och allt, av rubrikerna att döma.

Våga vägra metspön och golfklubbor! Stå upp för din rätt att bara sitta och stirra!

Morfar älskade att fiska. Eller åtminstone var det vad han ville att alla skulle tro. Hur som helst så satt han väldigt mycket i sin gamla trä-roddbåt ute i Bastöviken med svirvelspöt i handen. Hyfsade mängder fisk kom han hem med också. Vi åt gädda till frukost, middag och kvällsmat här på holmen då jag var liten.

Så mycket fisk åt vi, de facto, att jag i något skede lovade att jag aldrig mer skulle äta fisk. Väldigt länge höll jag det löftet. Det är inte förrän under de senaste åren som jag har börjat smyga in lite fisk här och där i min diet.

Jag betvivlar inte att morfar faktiskt tyckte om fisk, han åt det säkert gärna. Och mormor kokade den. Hur gärna hon gjorde det är en annan femma. Jag vill minnas att hon brukade stå där i framför spisen fiskoset och muttra en osammanhängande blandning av kraftuttryck och fisknamn på latin medan hon slamrade med kastrullocken.

Morfar hörde också till den generationen som hade fått lära sig från barnsben att det är en synd att sitta och ”lorva” (som morfar brukade säga). Slå dank, med andra ord. Sådant var inte tillåtet på hans tid. Alla behövde hålla sig upptagna med någonting produktivt från morgon till kväll om man skulle få det att gå ihop. Få mat på bordet.

Folk som bara satt på en sten vid stranden och stirrade ut över fjärden, eller på en stubbe vid åkerkanten, de betraktades ju som lite vrickade. Åtminstone så länge som man inte lyckades banka vett i dem. Inte satt man och drömde på den tiden, det gjorde man bara inte, det visste alla.

Men grejen är den att jag tror att morfar trivdes så mycket i sin roddbåt, ensam ute i viken, just av den orsaken att han behövde komma bort en stund och bara sitta och stirra. Jag är själv sådan. Jag behöver sitta vid vattnet och stirra med jämna mellanrum, annars blir jag prillig. Och alla påpekar hur mycket jag liknar morfar.

Jag tror att morfar också var sådan i allra högsta grad, en som behövde få sitta och stirra. Kanske till och med mer än jag. Han hade varit i kriget och fått uppleva stridslarmet. Han hade tre barn och en väldigt pratglad hustru. Och vi stojiga barnbarn som aldrig lämnade honom i fred. Han hade blivit knäpp utan sin tid ute i viken.

Men som sagt, på hans tid gjorde man inte sådant om man inte hade en giltig orsak till det. Som till exempel metspöt. Jag däremot, jag kan inte med sådant, jag hatar själva fiskandet. Jag brukade meta och svirvla som barn, men jag upptäckte fort att jag inte njöt av det ett dyft.

Jag menar, trä en sprattlande mask på kroken? Slå ihjäl fiskar och sprätta upp dem? Nej tack! Det enda som var värre än den upplevelsen var smaken av de jäkla fiskarna.

Det här vidhåller jag fortfarande. Fiskande är riktigt förbaskat motbjudande. Därför har jag inte lärt mina barn att fiska trots att det lär vara en sådan där far-och-son-grej, en sak som överbryggar generationerna, en uråldrig tradition, bla bla bla.

Nej! Jag vägrar! Och det är helt okej.

Vi lever i en tid då man inte borde behöva påpeka sådant här. Vi måste inte alla vara ute och slita på åkrarna eller i fiskebåten för att finländarna ska ha mat på bordet. För all del, låt dem som trivs med det på riktigt göra det, men vi andra ska få skita i det om vi vill, så länge som det inte är helt nödvändigt.

Det är absolut inget fel med att bara sitta och stirra ut över vattnet, också om man inte har ett spö i handen. I något skede, som yngre, brukade jag gå till stranden och sitta där och låtsas meta, fast utan något bete på kroken. Det besparade mig en massa förklarande. Men jag är för gammal för sådana dumheter nu. Jag behöver inte förklara någonting.

Det är ju inte så att jag inte är produktiv. Jag gör en massa stuff, bidrar till bruttonationalprodukten, betalar mina skatter. Uppfostrar mina barn så gott jag kan. Jag behöver inte låtsas göra saker på min fritid om jag bara vill sitta och tänka.

Det här gäller för övrigt inte bara oss som tillbringar vår fritid vid vattnet. Det finns en landbacke-version av det här också. Det kallas att spela golf.

I något skede fick den där stackars jäveln som satt och stirrade på stubben vid åkerkanten så mycket skit för att han bara sitter och drömmer utan att göra någonting vettigt, att han gick och hämtade ett järnrör och en boll och låtsades spela för att folk inte skulle undra vad han har för sig.

Jag slår vad om att största delen av alla kostymnissar som spelar golf mycket hellre bara skulle sitta och stirra ut över greenen. Men inte går ju sådant för sig. Chefen kan se, och tro att man är någon sorts drömmare och hippietyp. Lat, allra minst. Så därför tar kostymnissarna snällt järnnian i näven och ser ut som att de spelade golf.

Det är väl bara de där riktigt ultra-framgångsrika -super-executive multimiljardärstyperna som har råd och pokerface nog att bara sitta på däcket till sin megayacht – och stirra.

I så fall kan jag vara ganska nöjd med det som jag har uppnått i livet. Jag idkar den yttersta lyxen som bara är förunnat en Gates, en Murdoch eller en saudi-prins.

Du kan också göra det. Våga vägra metspöt och golfklubborna!

Tänk inuti lådan om så krävs, så länge som du tänker!

Jag var och höll ett ett inspirerande snack, eller det var avsikten i alla fall, för gymnasister i Grankulla. Det här är ungefär vad jag sade:

Det är ju egentligen en ganska irriterande grej att säga, väldigt amerikansk. Think outside the box. Det är ju det som de utgår från att vi ska göra numera. Det är det som ni kommer att förväntas göra när ni är klara här. Tänka annorlunda.

Som killen på bilden här.

Boxen.png

Ni ser hur han genast är större än alla de andra för de andra är tråkiga och tänker inuti lådan. De vågar inte gå mot strömmen och vara rebeller som deras bad ass-kollega där. Därför får han en idé men de andra gör det inte.

Märker ni något annat med den här bilden? Just det, han har precis samma slips och kostym som de andra. Hur upprorisk är han egentligen?

Det var ju det här som Apple red på i början. Våga vara annorlunda.

Apple

Hur många här har en Iphone? Det här är Grankulla trots allt, så… [nästan hela auditoriet sträcker upp handen.] Jag har själv också en. Grattis till oss rebeller. Vi vågar! Vi vågar vara annorlunda –  precis som alla andra.

Det är ju det som myten om rock’n’roll-rebellen går ut på. Att vara unik och upprorisk, att gå mot strömmen och inte vara som de andra, så länge man klär sig som alla andra rebeller och lyssnar på samma band.

Vad jag försöker säga är att skit i det här med att tänka utanför lådan. Huvudsaken är att ni tänker. Om det är fullständigt omöjligt att koncentrera sig utanför lådan för det sitter en massa typer där och tänker – gå in i lådan och tänk där. Det kan hända att just du är den enda som har kommit på den här rebelliska idén.

Strunt i var du tänker! Så länge du tänker!

Härnäst tänker jag visa ett par av mina favoritfoton åt er. Det är som en diaföreställning det här. Välkomna till 1987. Temat är perspektiv. Allt beror på hur man ser på saker och ting, liksom.

Båda bilderna är från rymden, och det är inte jag själv som har tagit dem. Den första har att göra med att typerna på Nasa började fundera att vad finns det månne mellan stjärnorna. På de mörka områdena mellan stjärnorna på natthimlen, där som man inte ser några stjärnor eller någonting annat.

Så de rattade in rymdteleskopet Hubble mot en till synes mörk och tom yta i stjärnbilden Ugnen och så lämnade de slutaren öppen i ett par veckor eller så. Året var alltså 2004.

Det här är vad de såg när de fick den färdiga bilden på sin skärm.

zHubble_ultra_deep_field.jpg

Det ni ser här är inte stjärnor. Det är galaxer. Omkring tiotusen galaxer. Var och en av dem med ett par hundra miljarder stjärnor eller så i sig. Och det här är alltså vad som finns på de mörka områdena mellan stjärnorna.

Mera stjärnor.

Och det här är alltså ett område av natthimlen som motsvarar det att ni tar ett långt sugrör och går ut och tittar genom det upp mot himlen: den lilla ljuspricken i ändan av sugröret, det är ungefär storleken på den yta på himlen som är fotograferad här.

Att fota hela himlavalvet, både det norra och det södra, med samma precision skulle ta en miljon år eller så.

Det andra fotot av mina två favoritfoton i hela världen, det kommer här:

Pale-Blue-Dot-NASA

Pale Blue Dot, eller den Bleka blåa pricken. Det där är vi. Det är här. Det är vårt hem. Eller som astronomen Carl Sagan skrev i sin bok från 1994:

Look again at that dot. That’s here. That’s home. That’s us. On it everyone you love, everyone you know, everyone you ever heard of, every human being who ever was, lived out their lives.

Carl Sagan och hans kollega Carolyn Porco hade tjatat åt bossarna på Nasa ända sedan det tidiga 80-talet, att varför vänder ni inte rymdsonden Voyager 1, som då var på väg ut från solsystemet (den är det faktiskt fortfarande) och tar en bild i riktningen som den kom från.

Och efter mycket gnällande och bönande från Sagans sida så gick Nasa slutligen med på det. Så de skickade ut signalen till Voyager att vända sig 180 grader och ta ett porträtt av jorden, från mer än 6 miljarder kilometers avstånd. Inte bara av jorden, faktiskt, utan de flesta av solsystemets planeter. Men det var den här bilden som blev berömd.

För det var den som för första gången visade hur små och sårbara och ensamma vi är. Det var första gången som mänskligheten på riktigt såg sig själv ur ett outsiderperspektiv.

Det är ett nyttigt perspektiv som var och en av oss gör gott i att öva oss att tänka i. Jag blev mobbad en stor del av tiden då jag gick i högstadiet här intill. Jag var en outsider en stor del av min skoltid. Det var inte alltid lätt. Men det lärde mig att tänka på ett sätt som har varit till stor nytta under resten av mitt liv. Var det värt det? Det är en annan femma.

Men apropå rymden. En sak som jag hoppas på av er: bli aldrig för coola och för vuxna för att ställa frågor om rymden. Eller något annat heller för den delen. Det finns på riktigt inga dumma frågor. Speciellt inte när det kommer till rymden.

Det här är någonting som jag har märkt när jag har varit på olika ställen och talat om rymden. Barnen, förskolan till lågstadiet, de är alltid lika ivriga på att ställa frågor. “Vad finns inuti ett svart hål?” “Vilken sorts ost är månen gjord av?”

Men också seniorerna frågar fritt. 80-plus-gänget. De och barnen har det gemensamt att de båda är i den åldern då det inte är så noga med att verka som att man vet allt. Den åldern då det är okej att fråga.

Gymnasiet däremot, då man kommer ut ur gymnasiet, då är man ofta lite för cool för att ställa frågor. Då förväntas man veta de här grejerna. Vilka grejer? Nå vilka grejer som helst. Också de där om rymden. Man förväntas ha svaren på saker och ting.

Trots att man först nu har nått stadiet där man börjar ha redskapen för att ställa de rätta frågorna.

Så är det, ser ni, att gymnasiet handlar inte om att få svar. Gymnasiet handlar om att lära sig ställa de rätta frågorna som man behöver kunna ställa senare. Jag ska bespara er en massa tid och besvär här och nu genom att ge er tre av de viktigaste frågorna som ni någonsin kommer att ställa.

Det var kanadensaren John Sawatsky, en av den moderna journalistikens legender, som kom med det här rådet. Jag har själv deltagit i en av hans workshoppar, det var bland den mest lärorika dagen i mitt liv. Sawatsky var en stor vän av öppna frågor. Enkla frågor. Sådana som man inte kan svara jo eller nej på. Som tvingar den du frågar att tänka efter.

Och Sawatsky menade att du kan bli en framgångsrik journalist med bara tre enkla frågor. Är ni beredda, här är de, för de funkar också för andra än journalister:

Skärmavbild 2018-04-08 kl. 21.10.29

Där har ni det. Hela soc & koms journalistlinje i tre enkla ord. Men kom ihåg: ni måste lyssna på svaren. Annars funkar det inte.

Ni skulle bli förvånade om ni visste hur ofta gamla, erfarna, rutinerade, berömda journalister bryter mot det här. För de vill briljera med sina kunskaper, få in det här med hur smarta och pålästa de är i sina frågor. Och visa hur coola de är, så klart.

Och så blir intervjun som den blir sedan. Den som intervjuas faller i skuggan, och säger kanske inte de där intressanta sakerna som hen hade sagt om intervjuaren hade haft tålamodet att ställa de där enkla, små men utmanande frågorna. “Vad?” “Hur” “Varför?”

En sak vill jag understryka när jag nu har er där. Man behöver inte alltid studera någonting för att lära sig någonting. Jag kanske svär i kyrkan nu, men jag menar alltså att man inte behöver ha en akademisk grad i någonting för att veta en hel massa saker om det. Man kan lära sig saker och ting på egen hand. Jo, till och med utan gymnasiet, även om gymnasiet faktiskt är väldigt nyttigt på många sätt och vis.

Ta nu mig, jag pratar om rymden, om fysik, om naturvetenskaper i radion varje vecka, ofta varje dag. Folk brukar fråga mig var jag studerade fysik. Men grejen är att jag studerade inte fysik eller matematik. Eller naturvetenskaper av någon sort. Jag studerade journalistik, efter att jag tog studenten.

Jag var usel på fysik, kemi och matematik i skolan. Det var nära ögat att jag inte skulle klara mig genom gymnasiet överhuvudtaget, på grund av matematiken. Jag skrev sist och slutligen fyra L, men matte skrev jag inte alls. Varför förstöra en bra serie, tänkte jag.

Men grejen är att jag var rädd för matte och fysik helt i onödan. Jag hade bara börjat på fel fot, helt enkelt, eller så passade skolans sätt att lära ut det hela inte för mig.

Efter gymnasiet tog jag ett sabbatsår och då beslöt jag att jag ska lära mig det här. På mitt sätt. Så jag gick till Grani bibban och lånade alla populärvetenskapliga böcker som jag hittade om fysik och matematik. Böcker som var skrivna på mitt språk. Böcker som satte in saker och ting i perspektiv för mig. Och DÅ började det gå upp ett och annat ljus för mig. 

Plötsligt förstod jag VARFÖR det finns ekvationer och VARFÖR det är nyttigt med fysik. What’s in it for me, ni vet. Det gick upp för mig då. Och i samma ögonblick började hela universum i all sin sjukt häftiga mäktighet öppna sig för mig. Och jag har fortsatt att läsa, att studera på egen hand allt sedan dess.

Inte är jag fortfarande heller något mattegeni, men jag kan åtminstone uppskatta matematiken som språket som universums lagar beskrivs med. Det är någonting nästan poetiskt med en fin ekvation.

Apropå ekvationer, ni känner säkert till den allra berömdaste av dem. E=Mc2.

emc2

Grejen med den är att inte är den ju heller ett svar. Den är inte en plats där man slutar. Den är en plats där man börjar. Utforska. Energi är lika med massa gånger ljusets hastighet i kvadrat.

Okej, cool, men det är ju ännu ingenting i sig. Det finns nästan ingenting konkret där, utom c, ljusets hastighet som alltid är konstant, omkring 300 000 km/sek i vakuum, men allt det andra måste du lägga till för att få svaret på det som du frågar. Hur mycket energi finns det i en banan? Börja räkna.

Eller i en människokropp. Faktum är att det finns ungefär lika mycket energi i min kropp som i, vaddå, fem stycken av amerikanernas eller ryssarnas största atombomber. Tur för oss alla att den är väldigt stabil.

Men min poäng var alltså här att när ni närmar er slutet på er väg, om nittio år eller så, VEM BRYR SIG hur ni har kommit dit? Har ni kommit dit, och lärt er en massa supercoola saker så grattis! Ingen kommer att bedöma er utgående från hur ni snappade upp dem.

Det finns en hiskelig mängd stuff som man skulle vilja göra och bli i livet, senare, efter gymnasiet. Men gissa vad? Ni behöver typ en sak som ni betalar hyran med, allt annat kan ni plocka fritt från. Det är på riktigt som en stor buffé, ett smörgåsbord av kunskap där ute.

Och det är ju det som allt handlar om numera, att kombinera den mest udda kunskap till något helt nytt och eget.

Men stressa alltså inte om ni inte hinner med allt ni hade hoppats på här i gymnasiet. Det kommer gott om chanser senare också. Fast ta vara på tiden här i gymnasiet. Det är en väldigt nyttig tid, vad jag än har sagt hittills.

Och ta som sagt inte någon stress heller med det där om att vara så superkreativ hela tiden och tänka outside the box och så vidare. Alla måste inte bli som Elon Musk eller Salvador Dalí eller Linus Torvalds.

Det är faktiskt helt okej att göra samma saker som de andra. Om man hittar sin plats i det här gänget, om man vill bli en team player, en pixel i den stora bilden, då ska man göra det. Det är absolut inget fel med det. Som sagt, att tänka inne i lådan funkar också ibland. Och någon måste designa lådans interiör också.

Men!

Jag gissar att det finns en och annan här som är på väg till Hanken, vi är ju som sagt i Grankulla. Ska ni göra en karriär i affärslivet, då behöver ni sticka upp över mängden om ni vill att folk ska lägga märke till er på riktigt! Vill ni sälja er pryl i Shark Tank så behöver ni en grej som profilerar er.

Den behöver inte nödvändigtvis vara den allra bästa grejen, men den behöver vara er egen!

Jag ska ge er ett exempel. Jag är, vid sidan av mina övriga sysslor som journalist, också en fotograf. Jag har fotat aktivt sedan jag var cirka fjorton och numera tjänar jag också en del av mitt levebröd på det.

För ett år sedan var jag i Australien. Där, vid den vackra kusten sydväst om Melbourne, tog jag det här fotot av en stenformation som kallas De tolv apostlarna. Fråga inte mig varför, där är inte tolv stycken.

Australien 2017.jpg

Men i alla fall. Bilden blev helt morjens, eller vad säger ni? Jag är själv ganska nöjd med den.

Men problemet är det här. Jag stod på en utsiktsplattform dit man leds som turist, och så får man stå där med alla andra turisterna och försöka hitta en springa i skogen av ryggar, dit man kör in sitt objektiv och plåtar på.

I det här skedet då den här bilden togs hade jag lyckats ta mig längst fram i en skara på cirka 1000 kineser som alla stod där med sina selfiepinnar och fotade precis samma vy som jag.

Det finns med andra ord miljontals versioner av den här samma bilden. Går ni in på Flickr eller 500px och gör en sökning på “Twelve Apostles Australia” så får ni se.

Samma sak gäller för Eiffeltornet i Paris. Och alla andra populära motiv också. Hur bra foto jag än tar av dem så finns det en hel massa av dem från tidigare. Flera av dem är till och med bättre än min version.

Konkurrensen är brutal. Och det gäller inte bara för fotografer. Det gäller vad ni än har tänkt göra i livet. Vad ni än kommer på så är det sannolikt att någon annan redan har kommit på det.

Vi människor är ett släkte av kopierare. Det här blir väldigt tydligt när man gräver sig ned genom jordlagren, genom lagren från våra tidiga förfäders tid. I något skede tar keramiken och smyckena slut och det börjar bli ganska enahanda. Det blir en massa stenyxor.

aaaaa.png

Flintyxor, flintyxor, flintyxor.

aaab.png

 

Det är som om någon för cirka 5 miljoner år sedan hade kommit på en jäkla praktisk pryl och alla andra var som att “sablar vad bra, en sån där gör jag också!” Vilket de gjorde, de kopierade den här ena sablars flintyxan i fyra komma nio miljoner år.

aaaac.png

Det var som om fantasin hade tagit slut helt och hållet efter den där första briljanta snilleblixten.

aaaad.png

Ibland undrar man om den någonsin tog slut alls. Vi är ett släkte av kopierare. Monkey see, monkey do. Det är i vårt DNA. Och det är ju praktiskt, det hjälper oss överleva. Man måste inte alltid uppfinna hjulet på nytt. Man måste bara göra det som tar en från dag till dag.

Men vill man komma upp med det där ena, lilla extra, det som gör att ens pryl säljer som smör och man har råd att fortsätta bo i Grankulla också som vuxen, då gäller det att tänka till.

Hur kan ni göra saker på ett sätt som är unikt just för er? Jag ska komma med ett tips. Sök ett annorlunda perspektiv.

Då när jag gick i den här skolan gick det en väldigt populär film på bio, “Dead Poet’s Society”. Döda poeters sällskap. Ni kanske har hört om den eller rentav sett den trots att den är från juraperioden. “O Captain, My Captain”, ni vet.

deadpoets.jpg

Det finns en särskilt berömd scen i filmen där läraren, som spelas av den briljante Robin Williams, uppmanar sina elever att stiga upp på pulpeterna.

Vissa av de mer konventionellt tänkande eleverna tycker ju att det här är fånigt och de andra, konservativa lärarna i den här elitskolan anser att Robin Williams lärarfigur har fel i huvudet och han får nästan sparken. Får han det till och med på riktigt, jag minns inte så noga.

Men i alla fall: poängen med allt det här är naturligtvis att genom att stå på pulpeterna får eleverna se klassrummet från ett perspektiv som ingen har sett det tidigare. Var och en från sin egen unika synvinkel dessutom.

Det här funkar ju förstås bara så länge som det är ett undantag att stå på pulpeten och alla inte gör det hela tiden. Om alla börjar stå på pulpeten, då kan du lika gärna sitta ned, för då gör det dig unik.

Grejen är alltså inte att hela tiden göra annorlunda, utan att fokusera på det egna perspektivet. Just du är trots allt unik, det är ett faktum. Använd det. Och sök en kameravinkel som så få som möjligt har testat på. Häng från knävecken om så krävs.

Döda poeters sällskap-filmen har gett världen en annan meme som man ser citeras överallt. Inklusive på en mängd cheesyga tatueringar. “Carpe Diem”. “Fånga dagen”. Seize the day.

Det här vill jag invända mot. Jag hävdar att det här är strunt. Utom för den romerska poeten Horatius som myntade det här något tag år noll eller så. Bokstavligen, han var samtida med Jesus.

aaaah.png

Nej, det här är inte ens Horatius, det är David. Men tänk lite på det, att vara den första som säger “Carpe Diem”. Han kunde ha det som registerplåt på sin hästdroska och tatuera det på sin arm och alla var bara som att “hej, den killen är djup! Det där har ingen kommit att tänka på förr!”

Men för oss så är det ju mest bara ett slitet bevingat ord.

Och det är inte ens sant! Jag hävdar att det inte är nödvändigt att leva varje dag som om den vore den sista. Man måste inte nappa alla chanser man får. Det är för det mesta smartare att ta ett steg tillbaka och fundera en stund. Sova på saken.

Det kommer nämligen flera dagar.

Och det lönar sig sannolikt mycket oftare att tänka långsiktigt och strategiskt än att åka iväg till Goa av ett infall eller för att Pekka ringde och sade att nu åker vi.

Men det är klart, underskatta inte galenskapens kraft. Den är en mäktig, mäktig kraft. Ta nu ett band som Pink Floyd till exempel.

aaaaapf.png

De hade aldrig blivit ett så stort namn, en kulturell ikon, om inte Syd Barrett hade offrat sig själv och blivit galen. “Shine on you, crazy diamond”. Den handlade ju om just honom.

Kreativ genialitet och galenskap går ofta hand i hand, och det är inte något tjockt streck som skiljer dem åt. Fråga er själva om ni verkligen vågar gå över till andra sidan och ta en titt.

Vad ska ni då satsa på, vad skulle jag rekommendera så här till slut? Tja, med ett ord: rymden. Satsa på rymden. Dit ska vi ändå på bred front förr eller senare. Men satsa helst till exempel på gruvdrift i asteroidbältet, till exempel. Det finns rikedomar där ute som kan göra varje kvinna, man, barn, häst, sork och humla på jorden till miljardär flera gånger om.

Där finns dessutom alltid någonting nytt att upptäcka. Ni kan alltid hitta en asteroid som ingen har besökt tidigare, som ni kan ge ert eget namn åt.

Månen kan ni däremot glömma. Been there, done that.

aaaav

Avskaffa religiösa morgonsamlingar i skolorna? Varför det? Låt dem skjuta sig i foten!

Rent principiellt är jag emot de religiösa morgonsamlingarna och anser att de helst borde förbjudas helt och hållet. Kyrkan har ingenting i skolan att göra om man frågar mig. Men i praktiken: äh, låt dem hållas. För mig personligen, och för de flesta som jag känner, fungerade morgonsamlingarna i min egen barndom som ett slags vaccin mot religiöst propellerhatteri.

De som drog morgonsamlingarna var ofta väldigt uppenbart lätt trötta på livet och trodde knappast värst helhjärtat på det som de pratade om, eller så var de annars bara smått komiska, och fick mig att ta avstånd från kristendomen snarare än att söka mig till den.

Just av den här orsaken, att de flesta som säljer kristendom åt barn (en lätt snuskig tanke i sig) är så tafatta och inte vet vad kidsen bamlar om, har gjort att jag inte har varit värst aktiv när det kommer till att styra mina barn runt religiösa grejer i skolan. Låt dem gå med klassen till kyrkan och låt dem lyssna på vad Jesusfolket har att säga. Det ger dem bara en nödvändig lektion i kritiskt tänkande.

Och hittills har det funkat bra. Ingendera av min pojkar har blivit särskilt övertygade. Kanske delvis för att jag har förklarat för dem, lugnt och sansat, att man inte behöver ta det på så stort allvar, det som de här tanterna och farbröderna pratar. De tror på en sak och andra tror på andra saker. Pappa tror inte på någon av de sakerna.

Att strikt börja förbjuda sina barn att ta del av någon sorts religiösa intryck gör religionen bara till förbjuden frukt, och alla vet ju hur den smakar. Bättre då att vaccinera dem med små doser av halvljummet morgonsamlingspräppel.

Viimeiset tassunjäljet lumessa

Tie kotiin Viikin pieneläinsairaalasta oli pisin ajomatka minkä olen koskaan taittanut, vaikka se ei ollut kuin 20 kilometriä.

Vaimoni sanoi ensimmäisenä sen minkä molemmat huomasimme heti kun astuimme portista kotipihalle: Otton jäljet olivat edelleen siinä lumessa, omenapuun alla.

Noin kaksi tuntia aikaisemmin puhelin oli soinut ja eläinlääkäri oli kertonut sen minkä olin pelännyt kuulevani siitä asti kun jätin Otton tehohoitoon Helsingin yliopiston pieneläinsairaalaan noin vuorokautta aikaisemmin: Otton munuaiset ovat huonossa kunnossa eikä hän tule paranemaan.

Oli jäähyväisten aika.

Tiesimme sen kumpikin vaimon kanssa ajaessamme kohti Viikkiä, vaikka jollain tasolla se edelleenkin tuntuu ihan absurdilta: osa minusta odottaa edelleen että Otto minä hetkenä tahansa loikkaa sohvalle ja käpertyy kylkeeni tuhisemaan tyytyväisenä.

Sommaren 2017-78

On niin kertakaikkisen epäreilua, epätodellista ja sydäntäsärkevää sanoa sitä ääneen: Otto ei enää ole täällä.

Vaikeinta se oli sanoa lapsille, tottakai. ”Ai miten niin Otto ei tule kotiin?” Huono vitsi, iskä. Totta kai se tulee kotiin, miksi ei tulisi?

Niin, miksi et tule, Otto? Ei sinun vielä pitänyt lähteä: saimme viettää vasta vajaat kolme vuotta seurassasi. En voinut kuvitellakaan etteikö edessä olisi vielä ainakin kymmenen vuotta yhteistä aikaa.

Vielä viettäisimme vähintään kymmenen kesää saaressa, jossa juoksisit vapaana, lokkeja jahdaten ja lasten uimaleikkejä tarkasti vartioiden.

Otto pääsee vielä yhdelle matkalle rakastamaansa saareen kun viemme hänen tuhkansa viimeiseen lepoon, saaren etelärinteeseen pehmeän sammaleen alle, missä jo kolme koirakaveria menneiltä vuosikymmeniltä kuuntelevat meren aaltojen liplatusta ja kesätuulten kuiskauksia rannan  suurten mäntyjen latvoissa.

Sommaren2015-0001-146

Siellä lepää myös rakas vanha Elmo, Otton edeltäjä, josta aika jätti 00-luvun lopulla. Oli Elmon ansiota että en voisi enää koskaan edes harkita muuta koirarotua kuin shelttiä.

Miten minkään elävän olennon sydän voikaan olla niin puhdasta kultaa?

Ja miten niin pieni olento voi jättää niin suuren aukon elämäämme kun se yhtäkkiä ei enää ole luonamme?

Miten niin täydellisen kilttiä, rakastettavaa ja kaunista koiraa voisi mitenkään korvata?

No, eihän sitä voikaan mikään toinen koira korvata. Otto oli ainoa laatuaan. Mutta onhan se selvää: aikanaan meillä asuu toinen sheltti, mikä sen nimeksi sitten tuleekaan. Ja me rakastamme sitä varmasti ihan yhtä paljon kuin Ottoa.

Tiedän toki että sen löytäminen tulee olemaan pitkä ja vaikea prosessi, aivan kuten Otton löytäminen oli. Sheltit ovat suosittuja, moni muu tahtoisi sellaisen perheensä jäseneksi.

Sommaren 2016-322

En ikinä unohda miten henkisesti raastavaa oli kiertää kenneleitä ja kasvattajien koteja ja sallia itsensä uskoa että ehkä juuri tämä pieni nyytti tulee jonain päivänä meidän kyydissämme kotiin.

Mutta jokainen kasvattaja etsii tottakai juuri tietynlaista omistajaa pennuilleen. Ja monesti se oli joku toinen kuin meidän perhe.

Mutta lopulta kasvattajan tahto ja meidän omamme kohtasivat, ja eräänä myöhäiskesän kauniina päivänä 2015 palasimme Tampereelta uuden pienen blue merle-harmaan nyyttimme kanssa.

Kuka olisi silloin voinut kuvitellakaan, että yhteinen aikamme jäisi niin lyhyeksi?

Vaikka nyt kun asiaa tarkemmin ajattelemme, Otto ei ollut ihan itsensä viimeiset kuukaudet. Hän vaikutti jotenkin ikäistään paljon vanhemmalta. Askeleessa ei ollut sitä samaa kimmoisuutta ja silmistä puuttui se entisenlainen kipinä.

Olisi se kai jotenkin pitänyt arvata että jotain oli pielessä. Vai olisiko? Minä en ainakaan siihen pystynyt. Jos joku vielä viikko sitten olisi sanonut, että ensi maanantaina Ottoa ei enää ole, niin olisin käskenyt olla puhumatta hulluja ja nauranut.

Nyt itken. En itkenyt näin paljon edes isäni tai isovanhempieni hautajaisissa.

Ehkä koska heidän aikansa oli tullut. Otton aika oli vasta alussa. Eihän tässä todellakaan näin pitänyt mennä. Ei tosiaankaan.

Våren 2016-2

Vaikka kyyneleet nousevat silmiini pelkästä ajatuksestakin, olen silti iloinen että menimme Viikin eläinsairaalaan viimeiselle visiitille, ja kävimme viimeisellä kävelyllä hänen kanssaan.

Ja että olimme siellä kun Otto nukahti viimeisen kerran, ikiuneen. Ettei hänen tarvinnut lähteä yksin, vieraiden ihmisten seurassa. Että hän sai jättää tämän maailman rakkaan ihmisen sylissä.

Olen kiitollinen vaimolleni joka piteli häntä lopun saapuessa. Itse olin muutamaa minuuttia aikaisemmin poistunut odotushuoneen puolella. En vain pystynyt siihen.

Tosin tässä vaiheessa Otto oli jo nukahtanut.

Lepää rauhassa, pieni urhea, rakas ystävämme. Et ole enää tässä maailmassa mutta sydämistämme et poistu ikinä.

Sommaren 2017-161

Oberoende av vilken vintersport vi snackar om – så här låter det i mina öron

Alltmedan sportpressen och fansens intresse har varit koncentrerat på vinter-OS i Pyeongchang, så har man gjort upp om ett annat sportsligt världsherravälde i Finland.

VM i Kastlapp gjordes upp i Dickursby idrottshall i söndags. Bara cirka tvåhundra åskådare dök upp för att se på då Sydafrika besegrade Finland med 23-12. Såhär lät det i referatorbåset då tre minuter av sjätte perioden åtestod:

”Finland avancerar mot nittiofotszonen… Järvinen flanar fram lappen till Koskenperä… men nu händer nånting oväntat… Sydafrikas De Gruit dyker upp från höger, flanar till Koskenperä med en trippel diagonal, ajaj, det var fult, men ingen straffminut utblåses…

De Gruit gör en lång tvärpassning över till gula kanten där Rijtmann står beredd med halvstaven. Nu har Finland åter sexton man på plan. Men vad gör Tuomainen? Han spelar fram en halvtolva – en klassisk såkallad Pilsnermanöver – rakt framför Rijtmann som trasslar in sej i sin slängkappa och tappar lappen.

Anttila är inte sen att utnyttja chansen och kvitterar en femfemma framför Dunkers som försöker rädda situationen. Anttila till Korola – vidare till Pyryjärvi… Sjöberg på trapetsen… Alaspää… Lindqvist… snygg passning… vidare till Timola… Järvi-Laturi… Kuoppala, som ger till Hämäläinen. Som styr upp den rakt i tampen. Och det är lapp!”

I dethär skedet ser det alltså bra ut för Finland som ännu in i sista minuten ledde med tolv poäng mot nio. Men då bara en halv minut återstår gör Sydafrika en såkallad ”hårtork”: man tar ut målvakterna från planen och sätter in fem kraftiga killar på enduromotorcyklar på plan.

Finland har redan utnyttjat sin Kawasaki-option i början av fjärde perioden, då utan resultat. Men Sydafrika sumpar inte sin chans utan gör en full tilt – trevärdig lapp utan bromsspår. 23-12 för Sydafrika och ännu en svidande förlust för värdarna.

Det har varit ett besvikelsens år för finländsk kastlapp. Inte minst på grund av att åskådarsiffrorna har rasat för femte året i rad.

Tomi Koskenperä, yttermittback och en av de bärande krafterna i söndagens dubbelåtta, skyller på de extremt besvärliga reglerna som blir bara svårare att hålla reda på år för år.

– Mä oon lukenut niitä nyt viistoista vuotta mut mä en edelleenkään tajuu koko pelistä yhtään mitään.

Ja, det hela blir ju inte precis bättre av att det dessutom finns minst sju olika versioner av den tretusensidiga regelboken. Sydafrikanerna följde till exempel den tyska regelboken medan Finland traditionellt har följt den danska. Sydafrikas center Armand De Gruit är frustrerad:

– More than half of the time I had no fucking idea what I was doing.

Finland har redan lagt in en protest till ILHF (International Lap-Hurdling Federation) men något utslag därifrån väntas inte förrän februari 2022, eftersom varje protest kräver en tre år och nio månader lång karantän för domarkåren – på ett femstjärnigt hotell på Martinique. Något som ytterligare irriterar finlands stjärnspelare Tomi Koskenperä.

– Perkele, mä siirryn pelaamaan krikettiä ens vuodesta lähtien.